Halshuggningen 1342

I S:ta Maria i Visby hänger en minnessköld över Herman Swerting, borgmästaren i Visby (skölden är en kopia). Han blev halshuggen 1342 på torget i Visby. Men det var inte bara Herman Swerting som blev halshuggen vid detta tillfälle utan också den andre borgmästaren (det fanns två) Johannes Moop samt några av det sittande rådet - de dömdes att dö för svärdet på "kåken" vid "deme Rolandsmarkede".

- Varför blev dessa män halshuggna, vem hade makt att göra det och vad skulle det vara bra för.

Redan Strelow säger på 1600-talet att de blev halshuggna för att de betalade ut ledungslame till den svenske kungen Magnus Eriksson, bl a för dennes krigståg mot Skåne. Dick Wase säger i sin bok Människornas Visby, Sthlm 2005, att rådet hade hamnat i klämma, ett dilemma, dvs betalade de ut ledungslame förargade man hansestäderna, som knappast ville ha något krigståg i Skåne att förstöra affärerna, och betalade man inte ut detta så skulle Magnus Eriksson förargas.

Vi skall först tala om vad ledungslame är för nåt. Gutarna, dvs den gotländska republiken, hade sen gammalt ett avtal med svearna som innebar att gutarna skulle följa med sveakungen på korståg. Det fanns ingen som helst skyldighet för gutarna att vara delaktiga i den svenska flottan för övrigt (se 60 mark silver, Ledung, Korståg och Skyddslandet Gotland), men avtalet mellan gutarna och svearna omförhandlades i slutet av 1200-talet, och då verkar det faktiskt som att gutarna har påtagit sig mera än vad de tillförne var skyldiga att göra. Men det skall också sägas att avtalet var sådant att gutarna saklöst kunde stanna hemma såframt de befarade att de behövde försvara sin egen ö (det där med skyddsland är bara trams) och till kristna länder behövde de inte följa med.

När Magnus Eriksson 1335 enligt gammal sed red sin Eriksgata var han kung över Skandinaviens dittills största statskomplex: Sverige och Finland, Skåne, Blekinge, (norra Halland) samt Norge - Waldemar Atterdag var ännu inte i sin makts dagar, det var först 1340 som Lübeck gav Waldemar i uppdrag att försöka vinna kungamakten i Danmark, se De gothers konge, men redan i början av 1340-talet hade han lyckats erövra bl a Skåne.

Det förefaller mig rimligt anta att borgarna i Visby kände till vad Waldemar Atterdag höll på med, vad han hade fått för uppdrag av Lübeck - den stadens sägs ibland tillhöra Visbys "speciella vänner". Och man bör också ihågkomma att då var inte Skåne på något sätt en del av Sverige, utan skall man säga att det "tillhörde" något land så får man svara Danmark i så fall.

I detta läge betalar Visby ut ledungslame till Magnus Eriksson. Följande måste ha blivit rasande:

1) Republiken Gotland
2) Hansestadt Lübeck
3) Waldemar Atterdag

Borgmästarna och rådet betalade alltså utan fullmakt också för den Gotländska republiken, dvs landet Gotland till skillnad från Hansestadt Visby. Vi påminner om att vid den här tiden hade ännu ingen lyckats inta Gotland och senast 1313 hade den svenska armén blivit slagen av norra Gotland.

Hansestäderna, särskilt Lübeck, hade ju investerat i Valdemar Atterdag, Skåne "tillhörde" sen gammalt Danmark och det var förstås utsikter om bra handelsavtal och fri fart genom Öresund som måste ha lockat.

Waldemar Atterdag som hade Öresund och de viktiga marknaderna i Skåne kan förstås inte ha blivit glad åt att Visby stödde hans motståndare.

Vem såg till att de halshöggs
Vi kan väl utesluta Waldemar Atterdag för han hade vid tiden ifråga inte makt att göra någonting överhuvudtaget på Gotland. Hansestäderna kan ha utövat påtryckningar på såväl gutniska som tyska borgare i Visby för att "korrigera" problemet, men makt att göra saker och ting hade de inte. Det är tänkbart att borgarna hade fått kalla fötter när de hade upplysts om sakläget, men det kan fortfarande inte ha varit dumt av Swerting, Moop och rådet att betala till Magnus Eriksson, som ju trots allt hade en teoretisk möjlighet att stoppa handeln på Novgorod där borgarna gjorde stora vinster eftersom de hade lov att använda Republiken Gotlands handelsgård. Det antas alltså i litteraturen att det var borgarna som verkställde avrättningen efter att de hade kommit hem från Stockholm. Men personligen tycker jag mig se att Republiken Gotland hade lika stora skäl att "korrigera" problemet.

Vad skulle de vara bra för
Gotland var en liten stat (Visby ännu mindre). Det kan inte på något enda sätt ha varit klokt att dra på sig "stora herrars" missnöje (se 1313 när gutarna inte högg huvudet av svenske kung Birger Magnusson av just den anledningen). Men det är onekligen ett dilemma: hur skulle man undgå att stöta sig såväl med Magnus Eriksson som Valdemar Atterdag och Hansestäderna.

- Jo, man säger att de som handlade överskred sina befogenheter och att de därför har halshuggits till straff. Atterdag och Hansestäderna måste ha varit nöjda med detta och Magnus Eriksson hade ju fått pengar, så inte heller han hade nåt att klaga på.

Man läser ibland att avrättningarna 1342 är obegripliga eller felaktiga eller nåt annat sånt, beroende på vilken nationalitet författaren har, men det har jag svårt att tycka. Somliga säger dock att man inte vet anledningen, riktig säker kan man aldrig vara, men personligen tycker jag mig se en tämligen klar orsak och man kan gott tro att det var Republiken Gotland som såg till att de halshöggs - Visby var nog inte så självständigt som många vill tro - något som republikanerna/lantisarna bittert fick ångra redan 1361, men som å andra sidan tillsammans med Tyska Orden kastade drottning Margaretas unionsarmé av ön 1404; se också vad hände egentligen 1525.

En konstig betalning 1344
Det finns en urkund, säger Yrwing i boken Gotlands Medeltid, Visby 1978, som man gärna vill koppla samman med uppgiften om att de halshuggna blivit avrättade för att ha betalat ut ledungslame. Urkunden är utställd av De äldste och Gotlands hela landmenighet ("seniores totaque communitas terre Gutlandie", dvs vad vi kallar Republiken Gotland) och innehåller en skyldighet att före den 13/10-1344 betala kung Magnus Eriksson och Visby stad 1.000 kölniska mark. I urkunden åberopas ett löfte om denna betalning av "Liknatus de biernungi" (kanske Björnugns i Fole) och "Gagnvid de aluis" (från Ala månne), ombud för republiken.

Vi vet inte säkert varför gutarna har påtagit sig en sådan betalning, men de flesta, också Yrwing, kopplar samman denna betalning med den ledungslame Visby utbetalat 1342, dvs Magnus Eriksson har hjälpt Visby att få tillbaka lite av de pengar som de halshuggna borgarna betalade ut.

Men vi skall också nämna att denna betalning av Gutarna förefaller rätt naturlig om man betänker att Magnus Eriksson tidigare under 1344 hade slutit fred med Lübuck och alla vendiska städer, t ex att borgarna i Lübeck skulle få tillbaka all egendom och alla inkomster som de av gammalt haft "in Monte Cupri" (Kopparberget), samt det privilegiebrev som utfärdades 1/9-1344 av honom som bl a innehöll att såväl de lybska som alla andra köpmän kunde fritt bedriva handel med Novgorod också under ofredstider.

Ovanstående innebär att Gutarnas dilemma har upphört, dvs man behövde inte stöta sig med de största handelspartnerna om man betalade sin andel av ledungslamen. Fast Valdemar Atterdag kan ju inte ha blivit särskilt mycket gladare av detta. 17 år senare slog han den republikanska armén på Gotland sönder i samman i det krigståg som i historieböcker brukar kallas brandskattningen av Visby men som av parterna själva kallades Gotlands erövring.

/text och foto Bernt Enderborg

Utskriftssida | Vykort

Nyckelord: gotland, halshuggningen 1342, historia, visby