Anledningen till att gutarna ville ha frid var nog att Gotland var en sjöfarande nation som ägnade sig åt köpmannaskap. Det antas väl lite slappt att gutarna ville ha fred därför att svearna hemsökte Gotland och gutarna fann det på ett eller annat sätt besvärande. Men är det vad som står i Gutasagan? Det sägs lite längre ner i texten på Gutasagan att "So gingu gutar sielfs wiliandi vndir suia kunung.." - så gick gutarna självvalt under svea konung - det är alltså inte fråga om någon underkastelse utan gutarna gjorde så därför att de ville det.

Varför då? frågar man sig. Varför ville gutarna det?

- Svaret är handel: "thy at thair mattin frir Oc frelsir sykia suiariki j huerium stath. vtan tull oc allar utgiftir.", dvs så att de måtte fritt och riskfritt kunna fara överallt i sveariket utan tull eller andra utgifter. Gutarna var uppenbarligen intresserade av handelsmöjligheterna. Alltså, gutarna gick under sveakungen för att de skulle kunna göra affärer där och ingenting annat.

Det står också uttryckligen i Gutasagan att "So aigu oc suiar sykia gutland firir vtan cornband ellar annur forbuth", dvs "så äger också svear söka sig till Gotland utan kornband eller annat förbud". Men det sägs tämligen sällan, eller aldrig, men rimligen så är det fråga om ett tillstånd för svearna att bedriva handel med Gotland "utan cornband eller annat förbud", något som gutarna kunde beivra om de så önskade ty inte någon hade ju lyckats inta Gotland. Cornband lär nog ha med säd att göra, dvs bönderna i Mälardalen ville ha möjlighet att sälja sin avkastning på Gotland eller möjligen till andra länder vars farkoster besökte ön.

Vidare sägs i Gutasagan att "hägn och hjälp skulle kungen låta gutarna få veta av, "hegnan oc hielp sculdi kunungur gutum at waita", såframt: "En thair withr thorftin. oc kallathin", om det tarvades och de kallades.

Såframt det behövdes och påkallades! Det står inte att sveakungen skulle hjälpa Gotland som sådant, dvs om Gotland var utsatt för en attack från främmande nation så skulle sveakungen komma ilande till skydd för Gotland. Det står det ingenting om, och dessutom hade ju aldrig någon lyckats inta Gotland

- Känns det jobbigt?
- Det skall bli värre.

Efter det att gutarna hade antagit Kristendomen, biskop, präster och sånt så: "Sithan gutar toku sir biscup oc presti oc withir fulcumnum cristindomi tha toku thair Oc withr at fylgia suia kunungi i herferth mith siau snieckium", vilket ungefär brukar översättas: "Sedan gutarna skaffat sig biskop och präster och helt anammat kristendomen, gick det också med på att följa sveakungen i härfärd med sju snäckor emot hedniska länder men ej mot kristna".

Det står att sedan gutarna 'tog' sig biskop (de skrev till biskopen i Linköping eftersom han var närmast till hands, och så avtalades att han skulle komma till Gotland med 12 män vart tredje år. Punkt.) och präster, så tog de också på sig att följa sveakungen på härfärd med sju snäckor, men bara mot mot hedniska länder och ej mot kristna - alltså inga vanliga krig. Sveakungen är skyldig att kalla i laga ordning, eljest kunde gutarna strunta i kallelsen eftersom den inte var lagligt bjuden. Men också om kallelsen var i sin ordning så hade gutarna fritt val, de kunde antingen ställa upp med sina sju snäckor och åtta veckors proviant eller betala 40 mark penningar för varje snäcka. De 40 marken per snäcka skulle i så fall utbetalas först nästa år och ingalunda samma år som kallelsen utgick, och det sägs att sådan skatt kallades för ledungslame. Det står förresten att om laga kallesle utgått, männen hade rustat sig, men det inte fanns någon vind, så kunde gutanra saklöst fara hem, "thy et ai gatu thair roandi yfir haf farit vtan siglandi" - ty de kan inte ta sig över havet roende utan seglande.

Vi lär ha gjort ett hopp på hundratals år i historien, dvs från det att gutarna träffade avtal med sveakungen och blivit kristnat med biskopar och allt. Men envar som kan läsa kan ju se att gutarna var föga roade av härfärder. De kunde stipulera regler för den mäktiga sveakungen om hur kallelsen skulle ske, blåste det inte så hade de ingen skyldighet och tyckte gutarna att det var en korkad härfärd så kunde de betala lite böter nästa år i stället. Sistnämnda bötes-alternativ kan väl tänkas bero på att sveakungen kunde få för sig att göra en härfärd till ett land som inte var kristet men likväl en intressant handelspart för Gotland, och därvidlag kunde ju gutarna inte gärna deltaga.

Nu återvänder vi till avtalet mellan gutarna och sveakungen. Det sägs i Gutasagan att svearna skulle skicka sändemän till Alltinget för att låta dem "thar taka scatt sinn", där taga skatt sin. Dessa sändebud skall kunna utlysa frid för alla gutar som vill söka sig till ställen över det hav som Uppsala konung tillhör: "thair sendibuthar aighu frith lysa gutum alla stethi til sykia yfir haf sum upsala kunungi til hoyrir".

Man kan tycka att det är just en snygg underkastelse av Sveariket, där sveakungen åläggs skicka sändebud till Alltinget på Gotland för att få sin skatt samt gutarna kräver att sändebudet skulle ha behörighet att ge gutarna skattefrihet och fri passage på Mälaren. Kungen skulle dessutom se till att ingen hindrades från att komma till Gotland. I sak betyder väl det som brukar kallas gutarnas underkastelse att det ålåg kungen i Uppsala att hålla rent från sjörövare på Mälaren.

Vad betyder det där om att sveakungen skulle ge gutarna skydd och hjälp i enlighet med avtalet som Avair Strabain hade träffat, där gutarna frivilligt gick under sveakungen. Var skulle gutarna att skydd och hjälp (det står inte skydd egentligen utan det står hägn)? På Mälaren! Uppsala kungs hav! Om det tarvades och påkallades så kunde alltså gutarna kräva av sveakungen att de fick hjälp att ta sig runt på Mälaren och handelsplatserna i närheten.

Och vad gäller gutarnas deltagande i härfärder så var det så kringgärdad av villkor från Gotland att gutarna själva kunde avgöra om de ville fara med eller inte.

Det där med att det står något om underkastelse i Gutasagan får man allt ta med en storsvensk nypa salt.

Utskriftssida | Vykort

Nyckelord: gotland, ledung, historia