Evigt medan världen vakar

1982 hittades i ruinen av S:t Hans i Visby en återanvänd bildsten (spår av bilder syns) från 400-500-talet, som använts som gravhäll (kalksten) av vikingar omkring 1050 och som meddelar följande:

"...n : raisti : kubl : eftiR : hailkaiR : fa... (k)-... -aulu : hans : eu : miþan : uaralt : uakiR : likR : merki : hier : yfiR : mani : þaim : aR : erfiki : iftiR -(e)rþi ... (a)uk : þorlaifR : þau : ristu stain"

Det står alltså till att börja med: n reste kummel ofter HailkaiR (Helge kanske) ... själen hans... sen följer det poetiska stycket:

"eu miþan uaralt uakiR
likR merki hier yfiR mani
þaim aR erfiki iftiR -(e)rþi"

Översatt till nutida svenska sägs det betyda något som:

evigt medan världen vakar
ligger här över mannen minnesmärket
som hans arvinge gjorde efter honom,

åtminstone är det vad som sägs av Thure Stenström i De hundra kyrkornas ö, 1990, varifrån detta kommer.

Ristningen avslutas med att tala om vem som ristade eller reste stenen, nämligen ... och Torleif, de ristu stenen.

Anno 1050 fanns förvisso ingen kyrka av sten, som dagens ruiner, utan det var nog en eldfängd stavkyrka i stället. Det förhåller sig dessutom så att under dagens ruin av S:t Hans i Visby återfinns ytterligare en ruin av en stenkyrka. Stavkyrkan borde alltså ha stått där före ruinen under ruinen, om inte den ruinen just jämt är Botairs kyrka.

Och kanske kan man knyta an ännu mer till Gutasagan, nedtecknad i början av 1200-talet, ty där säger ju Botair om sin andra kyrka som kanske stod på platsen: "wilin ir brenna þa sculin ir brenna mik meþ kirciu þissi", dvs vill ni bränna, då skall ni bränna mig med denna kyrka.

Det kanske är över Botair av Akebäck som gravstenen meddelar att den ligger där "eu miþan uaralt uakiR". Han hade nämligen byggt en kyrka förut men denna vid Kulstäde i Vall brände arga hedningar ner, och kanske är det just detta som runristaren vill påminna eftervärlden om.