Dryckeshornen från äldre järnåldern

Ser du dryckeshornet på bilden ovan, som den lilla kvinnan ovanför hunden står och håller. Fotot är från en bildsten från Hunninge i Klinte daterad till 700, 800-talet någon gång. Fotot visar förresten bara en liten bit, överdelen av stenen, den är nästan tre meter hög.

Såna där dryckeshorn förekommer rätt ofta på vikingatida bildstenar men sällan i vikingatida gravar, om jag har förstått litteraturen rätt. En fråga som det i vart fall kan funderas över är vem denna kvinna är.

Folk som läser isländska sagor brukar veta besked direkt och säger att det är en valkyria, som tar emot en död krigare när han kommer ridande till Valhall. Erik Nylén, höglärd, skriver i boken Bildstenar att på en viss bildsten visas nog när Odin rövar skaldemjödet till människorna. Han förförde jätten Suttungs dotter, som vaktade mjödet, och fick som tack härför en slurk ur hennes horn.


Dessa dryckeshorn förknippas vanligen med vikingatiden och de tolkningar, som kommer från isländska sagor nedtecknade på 1200-talet, förutsätter att skaparen av bildstenen sysslade med religiösa frågor och hämtade inspiration från något som kallas den Nordiska mytologin.

Anna-Lena Gerdin skriver i Gotländska Arkiv 1992 en artikel om "Vad hade de i asken" (en sorts gravkärl som hittas emellenåt) men berör också dryckeshorn. Hon säger att "Ett komplett dryckeshorn består av ett horn från nötkreatur eller uroxe vilket försetts med ändbeslag, mynningsbeslag och bärkedjor av brons eller silver."

Anna-Lena säger vidare att själve Julius Ceaser omnämner dryckeshornen i sin bok om det galliska krigståget (Commentarii de bello Gallica); han beskriver i kapitel 28 de dryckeshorn som germanerna importerade. Dessa horn bör alltså ha varit populära också före Kristi födelse men det är blott undantagsvis som sådana har återfunnits i gravar från tiden före honom.

Anna-Lena frågar sig i artikeln varför dryckeshorn är så vanliga på Gotland under äldre järnåldern, dvs före vikingatiden men tydligen efter Kristus. Hon hänvisar till en artikel skriven av Berta Stjernqvist (Mountings for Drinking-horns from a Grave Found at Simris, Scania, Lund 1978) där en katalog av fyndplatser fördelade på olika landskap upprättats:

Skåne 1 fynd

Öland 10 fynd

Västergötland, 4 fynd

Östergötland 2 fynd

Uppland 2 fynd

Gästrikland 1 fynd

Medelpad 1 fynd

Gotland 85 fynd

Häpnadsväckande! Är det så det är? Fyra av fem dryckeshorn från äldre järnålder i Sverige är upphittade på Gotland! Men det står det förstås inte ett knäpp om på historiska.se som i stället känner till Ceasar och att Rhenprovinserna" utvecklades under århundradena e Kr till ett av romarrikets viktigaste industriområden" varifrån de alltså tror att allehanda glasgrunkor kommer när de skriver om sina ihopsnodda samlingar och något som kallas Nordens historia.

Stjernquist säger i ovannämnda artikel att tillverkning av dryckeshorn nog har förekommit överallt i Europa och att gutarna efter en tid av import förmodligen började producera sådana själva.

Anna-Lena Gerdin säger förresten i Gotländskt Arkiv att dryckeshornen verkar förekomma parvis i gravarna och att det förmodligen är fråga om kvinnogravar. Dryckeshornen torde alltså inte alls vara nedlagda för att den döde skall svinga bägaren med polarna i Valhall utan utgör i stället en symbol för att det var kvinnorna som stod för utskänkning och liknande, dvs dryckeshornen är ett viktigt attribut för kvinnor. Vi skall också tillägga att när man hittar nycklar så är det vanligtvis också i kvinnogravar. Personligen kan jag gott tänka mig att dryckeshorn, nycklar och liknande är symboliska gåvor för att hedra kvinnan för att hon hade hållit ordning på allting, för det har kvinnorna gjort i all världens tid - hur skulle det annars se ut?

För att återknyta till fråga ovan - vem är kvinnan på bildstenarna - så tror inte jag att det är en valkyria utan en alldeles vanlig underbar fru.

/text och foto Bernt Enderborg

Utskriftssida | Vykort

Nyckelord: gotland, dryckeshornen från äldre järnåldern, historia