Bildstenar

De gutniska bildstenarna är unika. Att rista, måla och resa sådana tycks gutarna ha gjort i all världens tider, i alla fall sen 400-talet e.Kr. De äldsta bildstenarna på Gotland är alltså över 500 år äldre än de många svenska runstenarna från vikingatiden, som vanligen ristades omkring 1000-talet (det finns förresten ganska gott om runor på Gotland också, världens äldsta runalfabet t ex). Den internordiska kulturkringlan som man ser på vägkanterna är från en gutnisk bildsten från 400-talet som hittades i Hablingo på sydvästra Gotland.

Vi har hittat strax över 550 bildstenar, och det antas att flesta bildstenar är minnesstenar som rests på gravfält. Stenarna tycks kunna indelas i tre olika stilar eller perioder.

De första bildstenarna

De första bildstenarna, 400-700 e.Kr., såg vanligen ut som stående yxor, se här för form och tidsbestämning.

Symboler som vanligen tolkas vara solen, några gubbar som står emot varandra och skepp utan segel förekommer. Men att virvlarna som bilden ovan skulle vara solsymboler är få överens om.

Bildstenar av denna typ kan vara uppemot tre meter höga.

Längre fram

Lite längre fram i århundrandena fick stenarna vanligen en annan form, somliga ser en dörr till evigheten medan andra tycker att det liknar mest en fallossymbol, den manliga stoltheten.

Och när vi ändå är inne på sånt kanske vi skall tillägga att de många skeppssättningarna från bronsålder har föreslagits vara motsatsen.

Bildstenen på bilden till höger är en rejäl sak. Den måste väl vara så gott som tre meter hög - bilden ovan gör den inte ens i närheten av rättvisa. Den är daterad till 700-talet och kommer från Hunninge i Klinte.


Bildstenen på bilden (du ser bara den översta delen) är den som tolkningsfebern har slagit till mest på, ty det finns ett par konstiga scener som förefaller passa in i sagor från Island som nedtecknades omkring 400 år efter det att stenen gjordes på Gotland.

Flitiga uttolkare ser mycket på ifrågavarande sten: Sleipner, Volund, en dörr till Valhall och annat sånt. Det är en kopia Du ser på bilden, som står vid Bygdegården i Ardre socken, ty originalet har kulturtjuvar släpat iväg med till Historiska Museet i Stockholm.

Över till tolkningarna. Åtta ben har hästen, alltså är det Sleipnir enligt den sagoläsande fackkunskapen, men det finns dock andra som har sett annat. Scener från det trojanska kriget är ett sånt synsätt. I så fall ser vi hur trojanerna släpar in den berömda trähästen i Troja.

Det är inte så vanvettigt som man tror det där. Gutarna hade förmodligen kontakt med grekerna under den här perioden, vilket bland annat den oerhörda mängd orientaliska silvermynt som har hittats från tiden ifråga utan tvivel bevisar (över 70% av alla vikingatida silvermynt är ju som bekant funna på Gotland). Men det vanligaste man vill se på den här stenen är scener från sagorna om Volund (det finns ett mäkta skönt sångsagospel om det där), ty det tycks som att Volund själv har huggit huvudet av några som ligger huvudlösa framför en sorts blåsbälg. Det finns dock ganska gott om scener på stenen från Ardre. Volund kan det väl kanske vara, men vad är allt det andra?


Stenarna på bilden (det är mina barn) står fortfarande kvar där de en gång restes - det finns faktiskt ett gäng sådana kvar också. Och man kan väl förmoda att den större av dem, som också är Gotlands största, 3,7 meter hög, helt enkelt är för tung att släpa iväg till något museum och erbjuda besökarna någon slags snabb kulturglutt á la MTV.

Stenarna återfinns i socknen Buttle ungefärligen mitt på Gotland i ett synnerligt rikt fornlämningsområde; de står rent av vid en forntida vägkant. Böjer man sig fram och kikar efter så ser man fortfarande mönstret efter seglet på det skepp som en gång lyste på stenens underkant.


Den här bildstenen kommer från Stenkyrka, datering 700-800, och på den ser man den detaljrikaste skeppsbilden av dem alla (det finns ofta skepp på stenarna) och hela bildstenen är ungefär 2,5 meter hög.

Utan de gutniska bildstenarna hade vi inte vetat någonting alls om hur vikingaskeppens segel och anordningar såg ut. Vikingaskepp har ju hittats i vackra exemplar i Norge, men också en liten flotta sänkta skepp vid Skuldelev utanför Roskilde i Danmark (skeppen finns utställda i Roskilde och ett av dem är en gutnisk knarr, ty den stämmer exakt med beskrivningen av en sådan i Gutalagen).

På bildstenen kan vi se att seglen var rutiga, antagligen smala vävda remsor (heter det bårder?) som de hade satt ihop, och vi ser också att varje man håller i ett rep som styr seglet. Seglen var alltså inte alls randiga, vilka de ju brukar vara på filmer. Vikingaskeppen var nämligen grundgående och kantrade därmed lätt för kastvindar, och ett sätt att parera detta och dessutom utnyttja vinden maximalt är att göra som männen på bilden gör.

Vi skall också påminna om att med sådana skepp som på bilden ovan korsades Atlanten, i England och ända ner i Medelhavet hemsöktes folk, och skeppen bar också ända ner till Konstantinopel över de ryska floderna.


Det här är också den stora stenen från Hunninge i Klinte, samma som föregående bild, fast nu är det toppen vi ser, och jag har tagit med den för att resonera lite om svårigheterna med att tolka bildstenarna.

Vad är det vi ser?

Forskarna, allra helst storsvenska sådana, vill ju av någon anledning se den lilla kvinnan (hon är större på andra stenar) som en Valkyria som tar emot den hädanfarne som alltså kommer ridande med ett mjödhorn. I så fall är det Asatron som vi ser bilder av.

/text och foto Bernt Enderborg

Utskriftssida | Vykort

Nyckelord: gotland, bildstenar, bildsten