Hideviken - raukar

I det kalla morgonljuset den 5 april 2014 som kom med några minusgrader hade raukgubbarna samlats på klintkanten för att kika ut över Hideviken. Dom gör det varje morgon sen tiotusen år, mumlar inte ens, allt är redan sagt.



Nutiden har gjort platsen till ett naturreservat om 2 hektar, ett raukområde på den västra stranden av Hideviken, 4 km NO Slite. Klinten når inom reservatet en maximal höjd av 6 m. Bland tallarna står ett 35-tal raukar varav den högsta är 6,5 meter.



När jag ställer mig bakom några gubbar för att ta ett kort ut mot ljuset slår det mig att det är ju den där loggan som står där. På kanten står tre raukar och låter vårsolen värma, men inte som på loggan en rauk, ett torn och en rabbis i reklambyråfärger.

Loggan har inget med gubbarna att göra, som står där tätt och låter solen smälta minusgrader från iskalla tankar.



Också marken är frostig. Morgonsolen kastar långa blickar in i tystnaden och ger kung Bore smäll på fingrarna i en ljuslek bland saktfärdiga skuggor.



Hur skall jag förklara det här för folk? Jag ser raukgubbar skymma ögonen medan ungarna nyfiket sticker fram näsan. De ser tvärs över viken, på de stora kalkbrotten, medan ön Majgu alldeles utanför inte angår dem, inte heller Asunden närmare Slite.



En tall har tassat ända fram till kanten. Vad lever den av? Utanför viskar havet och värmer stranden med djupa andetag. Det är bara jag här.



Jag måste ha mera fakta. Folk har inte tid med andras upplevelser. Siffror, tabeller, protokoll och logaritmer, sånt skall det vara, så att folk förstår varför de är på fel ställe.

- Solen värmer så skönt. Jag blir nog kvar här ett tag.