Havsstämningar

Nere vid havet när solen drar sig tillbaka sitter jag och gråter Winnerbäck. Känslorna lättar medan sjön vaggar vidare som alltid. Det är sent, och ensam är jag, fast egentligen sitter jag så nära dig jag kan.

Det är det som skönt med havet. Det fortsätter, stannar aldrig. Det kan lugna ner sig som en trygg hamn i Fårösund eller rasa alla helvetes djävlar och dränka allting som syns. Ibland lugnar det bara, som ikväll, och en liten stund känner man alla de år som bara gått förbi utan att nåt har hänt - snöklotet man rullar framför sig blir större.

Det är förnuftigt på nåt vis. Visst kan havet rasa och skratta en stund, men till sist ligger det ändå där alldeles lugnt och låter känslostormar ebba ut och guppa bort oprövade på glömmande dyningar.

Tidigare bankade hjärtat. Jag ville reva seglen, kanske ankra, men en mobiltelefon säger att jag skall använda årorna. Va fa.. Vinden mojnar. Hjärtat hörs mer än havet. Fan i helvete! Jag avskyr förnuftiga jävla slutsatser.

Men sånt är inget som rör havet, eller så gör det det...