Midgårdsormen eller Ouroboros

Där det södra revet slutar i öst sticker fortfarande Midgårdsormen fram sitt förstenade huvud ur berggrunden för att nappa svansen.



De sylvassa tänderna har tidens saktmodiga metamorfos skvalpat om till ett gammalmansgap. Det är inte farligt längre, ingen svans, han kramar inte jorden.



Det är nya tider nu. Vi har inte tid med sånt där.



Eller är det Ouroborus, den först levande varelsen, enligt Platon, som lutat huvudet och lagt sig till ro för hundratals miljoner år sen på en vacker strand i brinnande soluppgång för att se till att gudinnan torkade tårarna också denna gång.



Ibland inbillar jag mig att det är lättare att se sånt här på Gotland, känna att havets hjärtslag bara förändrar aningar, som tillfälligheter på en guldvåg, samtidigt som vågorna rullar sand och stenar lika säkert som klockslag på din arm.

Evigheten hittar du ungefär mittemellan Grynge och Sjaustru på naturreservatet Danbo. Kom och smaka! Och ta med dig en fikakorg för det är också gott.

- Förresten, klappa händerna ibland.