Annandag jul 2014, en utflykt

Alldeles norr om fiskeläget Sjaustru på östra Gotland, se stranden, någon dag efter årets kortaste dag ser jag hur växterna fortfarande letar sig upp genom köldslagen sand. Var det så det såg ut första gången? Försiktiga trevare i ett allt starkare ljus, som en längtande hand på ditt ben?



Det ligger inte is över sjön, bara lite tankspridd snö uppe på backarna, men jag ser hur kung Bore spänner lakan över små utrymmen bland växande raukar och avbrutna klippkanter. Och fastän havet är livsfarligt andas det relativ värme.



Borta vid fiskeläget avbidar en uttjänt snipa återgång till mull och mark, en lite modernare fiskebåt väntar i hamnen. Vi måste ha fisk, vi gutar, men också vårt bräckta blod försvinner väl med tiden. Eftersom jag läser mycket kan jag inte glömma vittnesmålen om hur folk i forna dagar guppat iland ihjälfrusna från vinterfiske, stelnade, men fortfarande sittande då Bore lagt vitt flor över stjärnklara ögon.

- Vackert?
- Tja, jo, det är väl det.



Solen står som högst denna julmätta dag. Man har frågat mig efter vinterbilder. Men vinterbilder hit och dit. Det är några minusgrader, havet är blått och solen lyser starkt ehuru långväga och jag kan inte visa vad jag ser i bilder i alla fall. På nåt sätt måste man andas in det hela, man måste ha marken under fötterna, sand, hård kalksten, isande kyla fast värme och den återvändande solens milderika sken. Det är långt ljusare än vad som syns på bilden.



Gotland kan gott vara en av världens vackraste platser, dock inga panoramor över bländande vita berg och nattklara sjöar utan i sånt som ligger nära dig, alldeles inpå. De har gått här genom århundradena med varma hjärtan, stelfrusna fingrar och leende ögon, och du anar cyklistens längtan efter havet. Det är inte mycket, det är inte stort, men det är riktiga människor.



Men kanske utan att du vet om det ser du stora händelser på strandkanten. Den vita stenen i mitten är en av Gotlands knotor medan resten av de färgade stenarna har istidens kilometertjocka krossverk släpat hit. Det hade inte hjälp med hundra Taj Mahal bredvid varann eller hundra Eiffeltorn staplade ovanpå varann.



Strax bakom fiskeläget Sjaustru lägger naturreservatet Danbo i väg, där Ouroboros ligger, och strax kommer såväl strand som fiskeläge i Grynge, den glada Sandviken och ute på Sysneudd fiskeläget. Denna kuststräcka har inga hissnande klippkanter, inga raukfält, men vandringsvänlig och outsäglig skön i närhet.



Kanske är det naturen eller de mjuka sandstränderna som får folk att besöka Gotland. Men jag tror också att det beror på att tiden är närvarande. Man liksom går bland årtusenden, lever i århundraden, den korta stund man andas.



Grönt gräs finns det alltid, också bland skulpturer av is på strandkanternas knäckta berggrund. Jag vet inte hur det går till, vad det lever av, men grönt är det.



Det växer Martorn på de små sandbäddarna, som har skickat ner sitt klorofyll i den tjocka roten och bidar vårsol. En övergångsform.



Längre bort står folk och fiskar. Jaha.



Kanske martorn och annat liv sakta sjunker ner i strandkantens glömska men låter havet skölja fram dem om ett par hundra miljoner år. Det finns liv i berget, våra vita knotor som inte har bråttom. Törhända också du borde ta dig tid ibland.