text bild karta   info, a-ö

Vadstuck 2006 - så var det

Gotland | När socken | Artister | Utskrift | Mobilsida
Vadstuck 2006 - så var det
Vadstuck 2006 - så var det, foto Bernt Enderborg

Vadstuck är Gotlands rockfestival


Anno 2006 bjöd Vadstuck återigen på gott och blandat - spelglada A friend of Harry´s höll låda på lilla scen när det byttes på stora för allt från stämsång till finsk schlager - harmoni från Nevertheless, drottningrock från Jono, betong från Stonechurch, rytm och tempo från Mistake, själ från Pica pica, glam från Babylon Bombs och solid hårdrock av Mustasch.

Åtta band för 180 bagare - prisvärt - men det är inte fråga om kulturellt finlir framvärpt av röhåria kulturkärringar för 40-talister, det är inte heller rock tantsnusk där decibelmätarna av obekant anledning gillar läget, och Vadstuck är inte heller vad vi redan hört på radio 89,2 miljarder gånger. Vadstuck är Gotlands bästa med tilltugg från annorstädesstans.



Fordom var kanske hårdrock förvisad till ungdom som inte alls tyckte Kalle Jularbo var klämmig. Men medelåldern stiger bland hårdrocksfansen, värst var nog Jonos farsa, och man träffar alla storlekar på Vadstuck.

Vadstuck är alltså inte bara avgrundsrock som Stonechurch utan en blandning. Killen på bilden ovan ställde sig framför Nevertheless, som spelar lugn, harmonisk musik med skönsång, och helt enkelt drog av några singelstringsolon som skulle ha fått Zeppelin, Deep Purple och Hendrix att fundera på villa, volvo och vovve. Kontraster. De tyngre rockbanden avslutar sent på kvällen medan det tidigare inte asfalterades särskilt mycket.



Jag mötte två damer som man väl inte riktigt kan kalla tonåringar längre. Se vad det står på hennes tröja! Hon hade dragit på sig Ramoneströjan och åkt till Vadstuck.

- Rätt!

Väninnan till damen ovan hade hittat sin väska med Che Geuvara. Jag är inte säker på att de båda damerna headbangade till Stonechurch och Mustasch, men att de gladdes åt A friend of Harry´s såg jag.



A friend of Harry´s
De började spela på lilla scenen redan klockan 17 och höll sen låda mellan spelningarna på den stora - de tre killarna spelade alltså covers på populära låtar ordentligt länge, sånt som Bright side of life, She´s got the look, 800 grader, Let me entertain you, lite Nirvana och annat - trevlig blandning.



Ett gäng tonåringar fann dem "coola" och dansade framför scenen - bilden visar en av de lugnare stunderna - men en del medelålders jag pratade med tyckte nog mest att det var ljud på nåt sätt. Jag hörde tonåringarna säga att bandet var grymt och bra mycket roligare än "fjollpopen" på stora scen i början.

- Det vet jag inte om jag håller med om...



Nevertheless
Av detta band fick vi lugn och harmoni, flickornas skönsång. Som syns på bilden så spelade de elförstärkt akustisk gitarr - sånt är misstänkt på en rockkonsert - men bandet spelar en blandning av singer/songwriter med inslag av pop och rock, och de visar ibland upp en lekfull elgitarr.



Lisa och Moa som skötte mycket av sången gjorde detta utomordentligt bra. Och jag var helt säker på att jag skulle få höra Neil Young när de sa att de skulle spela en låt som hette Helpless - vilket skulle ha passat alldeles utmärkt i deras repertoar - men se det var inte alls Crosby, Stills, Nash & Young utan eget material.

Det är utomordentlig av Vadstuck att släppa fram Nevertheless och det är utomordentligt av Nevertheless att spela sin egen musik. Guteinfo applåderar!



Jag skall inte undanhålla den här bilden, även om Du säkert kommer att få se detta på Gotlandskanalen, som alltså sitter på knä och filmar till vänster (Bobo).

Den lille killen gick fram och hjälpte Nevertheless en smula. Cmaj7 och F6 i all ära men alla vet ända sen blöjåldern att en bra rocklåt börjar med E, G och A (Smoke on the water), ett tillslag på varje ackord. Har man en gura så har man.



Jono
Den som har hört Jono förstår direkt varför jag kallade deras musik drottningrock. Här finns det gamla storbandet Queen i bakgrunden - världens genom tiderna bästa rockband - och Jonos sång som är annorlunda, egen och bra får åtminstone mig att tänka på Mercury.

Jag antar att bandet har hört det där om Queen till leda, men jag tror inte att de gör en enda låt av dem. Det är lite synd med alla jämförelser. Det är inte Queen vi hör, utan Jono, även om Lythholm låter sin elgitarr tänka på Queen ibland. Vi tar en bild på honom:



Jag hade inte hört Jono förut men däremot läst att de skulle låta ungefär som Queen. De förutfattade meningarna var stora: "Queen, ha!, det var dummaste skit jag har hört!" "Det finns väl ingen som kan spela som Queen."

- Och det gör det inte heller. Jono kör sitt eget race. Jag blev särskilt imponerad av sången och Lythholms gitarr, men också den andra gitarristen visade prov på fingerfärdighet. Men det är inte operamässig bombastisk hårdrock de spelar utan lugnare, skönare, stämningsfulla rockballader.



Stonechurch
"Tjena Vadstuck!" sa Kalle Wiman i Stonechurch från norþasta þriþiung och drog igång hårdrocken på allvar. Det här är avgrundsgitarrer, trummor i djupet, det är asfalt och betong - metal. Jag vet att man inte skall svära, men en av mina anteckningar är:

Riktigt jävla bra!




Pontus Lennander på gitarr.



Ronny Westergren också gitarr. Trummisen Jonas Johansson fick jag inte nåt bra kort på.

Stonechurch är ett bra gäng, deras musik är allt annat än otydlig. Men kanske fick de spela lite för tidigt på Vadstuck för att göra ordentlig succé för kvällen. De skulle klara sig utmärkt på bra mycket större scener.



Mistake
Det här är ett gäng som jag gillar. Tre killar som ligger i som svångremmar längs landsvägen. Tempo. Skatepunk har musiken kallats, men klassificeringar är jag inget vidare på.



Bandet består av trummor, bas och gitarr, ändå tycker jag att Enequist på gitarren lyckas fylla ut ljudbilden till något större. Sången började lite klent på Vadstuck men blev bättre ju längre spelningen pågick. Mistake är bra och man blir glad av deras energi och höga tempo.

De spelade också 2005 och här kan du se vad jag skrev då.



Pica Pica Orchestra
Det är nånting nytt, sa Bosse Albertz som stod i entrén på min fråga vad Pica pica är för nåt. De spelar soul och har blås i bandet. Sångerskan är utomordentligt bra. Hennes sköna röst lyfter.



Mycket soul, lite funk och gitarristen kan säkert spela jazz också.

Jämförelser är svårt och vanskligt. "Soul, Commitments", sa Jan-Ola i en förklarande och snabb mening när jag frågade typ.



Babylon Bombs
Om man gillar glamrock, lite mer avancerad hårdrock, utstuderad på nåt sätt, så är väl Babylon Bombs ett band som spelar sånt. Ett ögonblick hörde jag Led Zeppelin och ett gitarrsolo påminde mig om den tidens utflykter i avlånga sådana.



Babylon Bombs har fått strålande recensioner av rockpressen, ser jag på Vadstucks hemsida, men personligen vet jag inte.

De använder inte Nevertheless's guldsmedsverktyg, inte Mistake's tempo, knappast Stonechurch's släggor, men de är alldeles säkert skickliga på det dom gör. De hade oflyt med ljudanläggningen så kanske det påverkar min bedömning, men jag tyckte att det blev lite "tjatigt" trots att det alltså glimmade till rejält ibland.



Mustasch
Mustasch spelar bredbent rock utan otydligheter. De var kvällens sista band och hårdrockare från alla generationer ställde sig upp. Mustasch börjar känna till Vadstuck, spelade 2002 och sångaren Ralf Gyllenhammar har också jobbat på Cementa i Slite.



Mustasch spelar...



...och folk hänger på.



Mustasch spelar länge, ljudligt, och förmodligen har alla hårdrockare fått sitt lystmäte innan dom dimper.



Bland Vadstuckskillarna får vi i år presentera Jan-Ola. I år hade han dock intagit en lite mer tillbakadragen roll i Vadstucksprocessen än brukligt. Men det är svårt att se på plats, det är till och med svårt att få honom att stå stilla om så blott för ett par minuter.



Jan-Ola är pressansvarig, och sköter det mesta sånt. Att han gör sig bra på TV har du hoppeligen redan sett - Fearless farming av Tina-Marie Qwiberg och Kalle Melander - där han låter sin vardagsfilosofi landa på ett lysande sätt.



Men kanske är det så här man oftast ser honom. På väg nånstans. Nåt som skall fixas, lagas, ordnas osv.

Guteinfo applåderar stående killarna i Vadstuck, och om Jan-Ola får man väl dra till med nåt gutniskt:

Han jär um si och kring si, den sorken...
/text och foto Bernt Enderborg