Fole kyrka

Tornet var ursprungligen anslutet till en absidkyrka; ersatt av nytt kor och långhus 1280.



Bilden ovan har jag lagt omkull, ty längs porten på koret löper runor vertikalt och meddelar: "þeta : ier : witni : kirkiur : presta : ok : sokna : manna : et : halhwis : boar : aihu : kauptan : meþ : einn : kirkiur : taweh : ginum : litlu : folboa : garþa".

Med våra bokstäver sägs i sak enligt experterna att Hallvisborna har köpt rätt till kyrkväg genom Lilla Foles ägor och att detta bevittnas av såväl sockenmän som präst - ett servitut. Vi har redan nämnt dessa runor på sidan om Redan de gamla.



Altaruppsats är från 1654 och gjord av Johan Bartsch; bilden visar bara den centrala delen. S:t Simon, nog den som kallades Ivraren eller Seloten och var en av Jesu lärjungar, längst till vänster, den sista måltiden i mitten och till höger Sankt Anna, som var Jesu mormor; Anna nämns inte vid namn i våra evangelier men i ett apokryfiskt sådant, Jakobs protoevangelium kallas det, var hon mor till jungfru Maria. När Anna framställs tillsammans med Maria och barnet så kan framställningen kallas för "Anna själv tredje", mer info om detta kommer - hon blev förresten havande genom en kyss. För lite mer om altartavlan, se Dannebrogen och Strelow.



Krucifixet som kallas triumfkrucifix emedan det hänger i triumfbågen är från 1200-talet. Jesus har "döda" ögon och han är fastspikad i fötterna, något som först den stilriktning som kallas gotiken införde.



Dopfunten är från 1200-talet tillverkad av en anonymmästare som kallas Calcarius i litteraturen, se Stenmästarna (där vi inte redogör för denne, än).

Bilden ovan från dopfunten visar flykten till Egypten eftersom drömmaren Josef, se Josefs andra dröm, fann det bäst att fly; för lite kuriosa se Skördeundret i När.

För övrigt visar dopfunten ett gäng figurer av vilka åtminstone några är lärjungar. Dopfuntsfoten visar några arga och sura gubbar, som kommer att behandlas på en egen sida.

För övrigt är inte Fole kyrka så där värst utsmyckad, antagligen har 1800-talet lyckats genom överkalkning förstöra sånt vi idag betraktar som omistliga skatter. Predikstolen är från 1751.

Det finns en rolig historia om en man som visade sig utomordentligt ståndaktig då man öppnade hans gamla grav som fanns i kyrkan. Just nu hittar jag till min förargelse emellertid inte den i litteraturen så jag får be att återkomma om också detta. Råkar du veta vad jag talar om så lämna gärna en kommentar nedan.

/text och foto Bernt Enderborg