Rojrhagen

Rojrhagen har fått rätt namn ty det är en lite hage om 240x140 meter som är full av stenrösen (stainrojr) och stensättningar, 20 respektive 40 stycken.



Det är en vacker hage, skön att promenera, men det finns inga människogjorda stigar, snitslade banor eller liknande. Det brukar gå kreatur i hagen ehuru den dag undertecknad var där var djuren annorstädes.



Det vimlar av rösen! Det antas dock att ganska mycket är bortodlat av flitigt folk under årtusendenas gång. De vackra åkrarna runtomkring har nog delvis varit gravfält en gång i världen, och det har använts långliga tider. Det är i och för sig inte undersökt i sin helhet, men lärt folk säger att det finns gravar från såväl stenåldern som järnåldern och då är det fråga om ett par tre tusen år sisådär. Gravfältet är uppsatt som ett riksintresse för kulturmiljövård i Gotlands län.



Det här är en vanlig syn på Gotland - ett plundrat röse, du ser rätt ner i kistan på bilden. Och trots att Gotland har lämnat enorma mängder fynd från i stort sett alla tidsåldrar - minst 50% av praktföremålen på Historiska museet i Stockholm t ex - så kan man inte låta bli att misstänka att minst en tio gånger så stor mängd har försvunnit för gott - lågt räknat. Mängden plundrade rösen och gravar är enormt, som t ex Sojvide i Sjonhem där omkring 350 gravrösen gapar tomma som själlösa munnar. Och sånt finns överallt, över 700 gravfält är kända på Gotland.



Det finns relativt stora rösen i Rojrhagen, upp till 20 meter i diameter, och med kantstenar, men det är inga giganter till rösen som Uggarde eller Digarojr, å andra sidan ligger de halvstora rösena ganska tätt.



Linde måste ha varit en särdeles bra plats att bo under tidens tusentals år. En insjö (ett träsk kallar gutar sådana) ligger några hundra meter ovanför Duckarvegraven, som är granne med Rojrhagen och ingår i gravfältet, bakom ryggen vid Rojrhagen reser sig klinten 5-6 meter rätt upp och är början på ett vidsträckt skogsområde, en halvmil åt sydväst går det fortfarande vilda hästar i skogen och strax nerför backen på vägen mot Stånga öppnar sig en väldig myr där du kan se ända till Langg Jaku i Rone; det levde sköldpaddor på Gotland under bronsåldern. Gott om mat, väl skyddat och inte heller de fantastiska borgarna på Lindeberget att förglömma, se Lindebergets fornborgar.

/text och foto Bernt Enderborg