Kalk och kalksten på Gotland

Envar som lever på Gotland är medveten om kalkens betydelse, och reser man runt på Gotland så ser man överallt spår efter kalkbrytning. Men det är inte bara stora fabriker, som på bilden ovan som visar Cementa i Slite, Europas miljövänligaste cementfabrik, utan det finns otaliga små kalkbrott ute i skogarna där folk har brutit och bankat i århundraden, ända från 1000-talet minst, se Hamra kastal.



Alldeles längs vägen nästan mitt i samhället Slite, som ligger i Othem socken, finns ett av de större kalkbrotten på Gotland, vägbeskrivning, där man kan få ett litet hum om hur stor tillverkningen kan tänkas vara (det finns flera större brott).



När i tiden gutarna börja bränna kalk till bruk vet man inte säkert men oftast antas 1000-talet, vikingatiden, allra helst som vi inte kan påstå att det finns någon äldre byggnad bevarad som är uppförd med kalkbruk; det var romarna som hade uppfunnit betongen redan före Kristi födelse, en av deras riktigt stora grejer. Däremot vet vi ingenting om när gutarna först började sälja kalk som den var, dvs obränd. Vi vet att gutarna exporterade obränd kalk, sten och block, i alla fall lite längre fram i historien, men särskilt mycket äldre än vikingatiden var kanhända inte heller denna handelsvara.



Ovan visas en kalkugn som Buttle Kalk AB brände kalk i 2002. Det finns en kalkugn från 1200-talet i Norrlanda, som vi informerar om, men för övrigt ligger det små kalkbrott överallt på Gotland där det finns kalk för ändamålet - kalkhalten kan vara upp till 97% - men de utgör inte endast spår efter kalkbränning utan oftare om stenbrytning för kalkblock, se t ex sidan om Gode Gardesten där det är fråga om både stenbrytning och kalkbränning.

Albert Eskeröd antar i boken "Gotländska stränder", Rydahls Boktryckeri AB, Stockholm 1962, sid 38, att själva tillverkningstekniken på vikingatiden var densamma som tillämpades långt fram på 1800-talet av Gotlands bönder, och som du kan se på bilden ovan.

Vikingatida kalkugn

I ett skönt änge finns en boplats från äldre järnåldern med kämpgravar, stainvastar (gärdesgårdar av sten), en stensatt brya och lite annat sånt.



Bland buskarna på bilden fann man emellertid en nedgrävd kalkugn, som är en lite annan tillverkningsteknik. Det är den enda i Sverige men vanligare på kontinenten. Dess inre diameter är ca en meter, den yttre två, och den "14C-daterades till AD 728-953 med 95,4 % sannolikhet" (citatet kommer från den arkeologiska utgrävningen).


Foto: Copyright © Dan Carlsson, som daterar ugnen till ca år 800.

Gutarna brände alltså bevisligen kalk redan på vikingatiden, till och med före, men det är oklart till vad de hade den brända kalken. Några murar, byggnader eller annat från den tiden finns inte.

- Guteinfo tackar Dan Carlsson, som driver företaget Arendus för att vi fick publicera hans bild: Tackar! Han planerar en artikel om detta. Håll ögonen öppna!

Inventering längre fram i tiden

Henrik Munthe inventerade kalkugnsbeståndet 1929-1934 och fann 524 kalkugnsruiner från medeltid och framåt, se Munthe 1945, "Ur den gotländska kalkindustrins historia. Med hammare och fackla". Alla Munthes redovisade kalkugnar har dock inte återfunnits, däremot har det tillkommit ett 40-tal andra, se Fornvännen.



Det som händer i en kalkugn, eller i den mindre kalkmilan, är att kalkstenen upphettas för att driva ut kolsyra. Resultat av detta blir "bränd kalk" eller kalciumoxid. Denna produkt är riskfylld att transportera på havet. Kalken måste "släckas" först ty kommer osläckt kalk, som kallades packsten och längre fram i tiden transporterades i tunnor, i kontakt med vatten så blir den över 100 grader varm och sätter strax eld på skeppet.

På sidan om Raukar vid Kyllaj finns bild på en lada som användes för att släcka kalk; jag antar rent av att platsen har sitt namn efter detta.

Fortsättning följer...

/text och foto Bernt Enderborg