Oqueþins ord iru manni fiugur: þiaufr oc morþingi, rauferi oc casna vargr. En um cunu iru fem: þiaufr och morþingi, hordombr och fordeþ sciepr oc casna wargr."

Bara de första raderna av bestämmelsen återges ovan på gutniska - interpunktionen har dock förtydligats - översättning och resten av bestämmelserna lyder som följer:

Okvädinsord till en man äro fyra: tjuv och mördare, rövare och mordbrännare. Och till en kvinna är de fem: tjuv och mördare, hor och trolldom och mordbrännare.

Om någon blir utsatt för sådana okvädinsord, då skall han fara hem till dens gård, som har sagt dem, och lagligen stämma honom till kyrkan och bedja honom taga sina ord tillbaka, som voro sagda i en ond stund, i strid eller dryckenskap. Om han nekar, då skall han svärja med tre män inför sockenmännen, att han aldrig har sagt de orden.

Kan han ej fullgöra eden, då böte han tre örar och upprätte mannens heder med tre mäns ed vid kyrkan.

Skymfar någon en annan med sådana okvädinsord inför hela socknen eller på tinget eller vid stämma och kan han ej styrka det, då böte han till honom tre marker och upprätte hans heder med sex mäns ed på tinget.

Detta skall man utsöka i laga tider såväl mot kvinna som man.

Vi har om möjligt ännu strängare lagar i dag. Det tycks mig sällan uppmärksammas. Det finns inte en chans att man får kalla en flicka vid fula namn eller epitet. Det är brottsligt och skulle fällas av vilken domstol som helst.

Lagbestämmelsen ovan (om okvädinsord) kommer från Gutalagen som nedtecknades omkring 1220. Hur gammal bestämmelsen i sig själv är vet väl ingen, men eftersom hor förekommer som ett okvädingsord tör man kunna anta att åtminstone just detta är tillkommet då Gotland, eller åtminstone lagstiftarna, var kristna, vilket bör ha varit fallet senast på 1000-talet, se t ex träkyrkornas ålder och dra dig till minnes vad Gutnaltinget (alltinget) gjorde med den första kyrkan.

Vi har skrivit lite mer om okvädande anbelangande moderna företeelser. Vi skall väl också säga att man från offentligt gotländskt historieförfattarhåll dragit till med att kvinnor inte kunde begå hor, men det förefaller mig som att man kan bortse från detta påstående.

Det kan också vara värt att fundera över vad lagen ovan menar med "hor". Det är nog inte vad vi i dag menar med hora, prostituterad, utan okvädandet har med Gutalagens definition av hor att skaffa.

Hur de tvättäkta hororna gjorde när någon av dem kallades hora - att sådana fanns kan du se på sidan om S:t Mikael - är inte gott att veta. Det sägs ju i lagbestämmelsen ovan att om någon okvädande annan "inför hela socknen eller på tinget eller vid stämma" och om denne ej kunde "styrka det", så ådömdes böter i alla fall. Om okvädandet (vid sådana tillfällen) var sant så var det alltså inte brottsligt. Detta innebär dock inte att det var fritt fram att kalla folk för horor (eller något av de övriga okädingsorden) i vardagslivet, bara för att det råkade vara sant, utan lagen utpekar just dessa tillfällen - inför hela socknen, tinget och stämma - av en särskild anledning. Och även om du inte tror på det just nu, så är det ungefär vad som gäller i svensk rätt än i dag - läs om förtal på denna sida.

Måhända har du nu dragit slutsatsen att brottet hor har med brytande av äktenskapet att skaffa - det är ju instiftat av Gud och allt - och därför kunde man ostraffat kalla ogifta flickor/damer för horor om de t ex hade sex med ogifta män mot betalning. Men också detta var brottsligt eftersom en "hora" genom tillvitelsen beskylldes för att ha brutit någon äktenskap och frågan om huruvida detta är sant eller inte hade bara betydelse om tillvitelsen skedde "inför hela socknen eller på tinget eller vid stämma", dvs när det kunde tänkas vara någon tjänsteplikt att uttala att säga detta (bestämmelsen innebär också att den som påstod att någon var en hora, t ex en präst som menade att någon hade begått hor, var tvungen att bevisa detta annars hade ju denne begått ett brott). Om någon blev kallad hora trots att det var sant utan för dessa tillvällen - socken, ting och stämma - så var det alltså okvädingsord och bestraffades.

- Ord och inga visor.

Hur de tvättäkta hororna gjorde om någon av dem okvädades är inte gott att veta, men de hade i alla fall möjlighet enligt lagen, om de ville, att fälla sådana som okvädade dem.