Hare

Jag hade en kusin i Handen som brukade säga att det bara finns tre farliga djur på Gotland: "Haren, staren och dromedaren".

Harar har släktnamn Leporidae och förekommer i hela världen. De sägs i uppslagsverket ha en långsträckt och ullig kropp, långa och kraftiga bakben, stora ögon och långa öron. De har god lukt och hörsel, och förmågan att springa fort är deras enda skydd mot fiender, upp till 100 kr/tim korta sträckor.



Att ta till harvärjan betyder alltså att man sticker illa kvickt och hyllar ordspråket bättre fly in illa fäkta, nåt som alla människor utom Zorro borde högakta. Ingen av våra svenska fantastiska sprinters eller höjd-, längd- och trestegshoppare skulle ha en chans mot en hare. Att se en hare sträcka iväg är ordet spänst förkroppsligat. De sägs ibland vara stumma men det är inte sant. De kan precis som kaniner skrika hjärtskärande om det behövs.

Harar är skymnings- och nattdjur, och äter sånt som säd, gräs och liknande; vintertid gnags bark på lövträd, vilket svårligen irriterat mången villaägare. De har två eller tre kullar årligen med två till fem ungar i varje. Fältharens små kan vara synnerligen svåra att skilja från rabbis emellanåt, såvitt de inte sträcker ut baini (benen) när de springer sin väg.

Vid fara ligger de och trycker sig platt mot marken, för att explodera i väg som en gummisnodd om nåt är för närgånget.

I Sverige och på Gotland förekommer det två sorter:

1) Skogsharen (Lepus timidus) - som blir vit på vintern med svarta tofsar på öronen, eljest är den gråbrun. De kallas också nordharen eller nordiska haren. Skogsharar ser man dock numera sällan på Gotland.



2) Fältharen (Lepus europaeus) - som är gråbrun året runt och större än Skogsharen. De kallas också Slätthare eller Tyskhare, tyska haren, och har väl trängt undan skogshararna i södra och mellersta Sverige. På bilden ovan är det fältharar.

De olika sorterna sägs kunna försöka sig med varandra men avkomman blir alltid steril.

En paradox

En paradox som man ibland hör är den om haren och sköldpaddan. Den går ut på att om sköldpaddan får lite försprång så kan haren näppeligen vinna i en springtävlan dem emellan. Så här:

Låt säga att sköldpaddan har 100 meters försprång och att djuren skall tävla om vem som vinner på en kilometer. När haren har sprungit 50 meter så har sköldpaddan hunnit kravla en liten bit, och när haren sprungit ytterligare 25 meter till så har sköldpaddan kravlat ytterligare en bit osv, dvs för varje sträcka haren tillryggalägger så hinner sköldpaddan kravla en liten bit. Haren kommer därför aldrig ikapp sköldpaddan.

Alla inser att ovanstående är fel och att haren kommer att vara i mål innan sköldpaddan ens hunnit fem meter. Bevisa det matematiskt!

Ps. Vi vill helst se ett matematiskt bevis utan slidder sladder om storheter som inte finns, t ex summor av oändligheter. Ds.

/text och foto Bernt Enderborg