En sojde i Garde

Uppe på backarna bakom gårdarna Autsarve och Bote i Garde socken har det hänt mer än vad man tror. Hembygdsföreningen har röjt fram en välbyggd sojde (tjärdal) ur tidens långtidsminne.



Hon har inte varit i bruk på länge. Ett stort träd med år på nacken har växt upp inuti skålen, dalen, och vittnar väl på sitt sätt om att det finns en fabrik någonstans.



Om man är ute i skog och mark ser man sojdar här och där. Det är svårt att tidsbestämma dem, men att det har framställts tjära på Gotland väldigt länge framgår av en tysk medeltida ramsa där de olika hansestädernas främsta exportvara nämns och Visby sägs vara ett "tjär- och beckhus" (Snöbohm, Gotlands land och folk, Örebro 1871, s 61, där han också på 1800-talet säger att ramsan var 700 år gammal varför den bör vara tidig- eller högmedeltida, dvs Visbys storhetstid).



Varje sojde är ett kulturminne av betydenhet emedan det var på dessa platser som en stor exportvara tillverkades. Och att gutarnas tjära var efterfrågad beror på att det finns skog som har hög tjärhalt men också på en för tiden överlägsen teknik.

De norra trakterna av Garde socken är intressant. Det finns inte bara sojdar utan också stora kalkbrott från medeltiden, se Kalkstensbrytning i Garde. Och på samma sätt i det i grannsocken Alskog, kalkbrottet fortsätter in i denna socken, och också där finns sojdar för den som kikar efter.



Inom några km i Garde socken kan man alltså få se lite av den medeltida industrin. Och även om dessa verksamheter har pågått ända fram till modern tid så är tillvägagångssätten desamma; det finns information vid sojden. Och det här med att tillverka tjära, och grillkol, har hembygdsföreningarna återupptagit här och där, t ex i socknarna Ardre, Vallstena, Sanda och Lokrume (sojden i Sanda ligger förresten på samma ställe som Sudertings forna avrättningsplats).

Bilden ovan visar den rastplats som Jörgen snickrat ihop, smarta bänkar och en grillbädd.

- Tack Jörgen!



Den 30 april 2017 var jag förbi rastplatsen, som jag sett på Facebook. Jag träffade Marianne och Sören. Vi pratade en stund, som man gör, men strax gick Marianne in i skogen, kom tillbaka och sa att hon hade hittat sojden.

- Tack Marianne!



Rastplatsen på Gaitkull ser du från vägen, stigen in till sojden går alldeles under kullen.

När du sitter på Gaitkull ser du ut över en vacker lerslätt med ängar här och var. Garde kyrka med hela Nordens mest sevärda konstverk från medeltiden sticker upp sitt torn i sydväst och du är på en plats där Gotlands rikedom skapades av klyftiga bönder en gång i tidens röklukt och kalkdamm, som Jörgens bänkar och grillplats.

Överkurs geologi

Envar som tar vägen från Etelhem till Garde märker de småbackar man kör upp- och nerför. Dessa backar är i själva verket den södra delen av det södra kalkstenrevet (Gotland kan sägas vara uppbyggt av två stora rev som går snett tvärs över ön, från sydväst till nordöst; känner du till Gothemsån så rinner hon strax norr om den norra delen av det södra revet). Detta rev sträcker ut långa armar här och där, som t ex Laubacka och Burgi på När. Revet slutar alltså inte tvärt med en brant kant, och Garde är en bra socken att lära sig lite om geologi.

Man kan säga att det södra revet på vissa ställen slutar i olika plan, och att dessa är väldigt tydliga i Garde, som sträcker sig långt upp på hällmarkerna. Gården Robbenarve som ligger någon kilometer nordväst om Autsarve och Bote är väl den gård som egentligen ligger ungefär mitt i Garde (vi säger förresten inte Robbenarve, utan Robbnare). Ovan kallade jag platsen för sojden för de norra trakterna av Garde men det beror på att folk inte bor längre norrut i socknen, inte gränserna.

Det stora södra revets högsta kant går alldeles bakom Robbnare (Autsarve och Bote ligger på en utstickande tunga) som kommer från Lye och fortsätter vidare i Alskog; det är bara att gå längs det stora kalkbrottet ovanför Bjärges så ser du.

Nedanför Robbnare ända till kyrkan sträcker en bördig lerslätt ut sig, som i söder möter Ancylusvallen, vilket helt enkelt är strandkanten från den senaste istiden; den är lätt att se vid Rosenhåll, avfarten till Lau, där sandbackar ligger i öppen dager; huvudvägen från Lye genom Garde mot Alskog går på ancylusvallen, istidens strandkant. Dessa nivåer är kanske enklare att se i Alskog socken, strax före kyrkan vid Bote gård (en gård i Alskog heter också Bote), ty kommer du från Garde så har du lerslätten på vänster hand, upp mot Mallgårds, du åker på Ancylusvallen och på höger hand där sköna ängar och vacker jordbruksmark sträcker ut sig är helt sonika istidens havsbotten; "Hallgårds 2" står det på skylten strax efter kyrkan om du vill ner där (det bodde en trollkarl där när jag var liten, Ben Miller om jag minns rätt).

Om du i Garde strax efter bygdegården svänger ner mot Bolarve, eller tar Oxentroit lite längre åt norr, så kommer du ner strax på nästa nivå i Garde vid Visbjerg (Petabacke) eller backen Oxentroit (oxarna blir trötta betyder namnet; det finns förresten en sojde i backen). Här ligger, som ovan sagts, istidens havsbotten. Fortsätter du vägen fram så träffar du efter några kilometer på en utskjutande arm från det stora södra revet som vi kallar Laubackar.

Från Robbnare till Visbjerg är det bilvägen fyra kilometer, dvs från Gotlands äldsta till yngsta marker. Och det är rätt intressant, inte bara geologiskt, utan också för att vi vet att det på lerslätten har traskat folk sen stenåldern men nere åt Bolarve till har vi spår efter mänsklig verksamhet först från bronsåldern, gigantiska spår å andra sidan, se Digarojr.

/text och foto Bernt Enderborg