På vandring i Garde den 24/7-2003

Trots att jag kom en stund för sent så hann jag med att få mig lite matnyttig information till livs. Garde hembygdsförening hade anordnat en guidad vandring på Petabacke (Petarve backe), som egentligen heter Visbjerg (det lär betyda offerberget).

Gruppen stod samlad vid tingshögen och trojaborgen när jag kom, alltsammans från bronsåldern, och hade just avslutat pratandet, så vi fortsatte ner i Käldänge där det ligger husgrunder från järnåldern.

Arkeologen sa att husgrunderna kallas Tjämpgravar (det stavas kämpgravar och uttalas oftast med hårt k, men det är inte lätt att veta om man inte kan säga Uggleögon på gotländska) och att folk ända in på 1800-talet trodde att det låg jättar begravda i dem. Det är möjligt att någon skrockfull kärring på 1800-talet trodde det, men det är i så fall den enda guten som under de nära 1500 år husgrunden legat där som har trott det. Sprid inte sånt larv är Ni snälla.

Men jag skall inte skälla. Vi fick många historiska inblickar om tiden, åkerbruket och mycket annat, t ex att det finns flera gårdar från samma tid inom ett ganska litet område där. Vi såg på den fantastiska mängden av växten Blodtopp, växer vild endast på Gotland, hittade något exemplar av den så gott som utblommade Göknyckeln, och fick lära oss att änget numera ingår i något som heter Natura 2000 (nån EU-grunka som tjänstemän har hittat på för att bevara saker och ting). Siffen skulle ha skrattat gott om han hade levat. Han var nämligen den som tog hand om änget när jag var liten - Sigfrid hette han egentligen - och var på plats när vi skolungar hjälpte till att faga.

Käldänge är ett fantastisk änge! Visbjerg med omnejd är jätteintressant! När de hittar slipskårorna också så kan man vandra från stenåldern till vikingatid inom ett ganska litet område, ty det var förstås stenyxor som stenåldersfolken slipade och åstadkom det som kallas slipskåror eller svärdslipningsstenar.

Vägbeskrivning finns på sidan om Käldänge nedan.


Som Du ser av kortet så började det skymma på och kvaliteten därifrån långt den bästa. Jag hoppas att Du ser för- och akterstenarna på den skeppssättning som ligger in bit upp på backen tillsammans men en hoper gravar.

Att det låg en skeppssättning där visste jag faktiskt inte, trots att jag har jagat rabbis där många gånger och gått gent över backen hundratals gånger på väg upp till kompisar i Garde. Förmodligen har jag tillbringar mera tid på Visbjerg än samtliga arkeologer och botanister tillsammans (jag är född någon kilometer därifrån), men man ser bättre med sakkunnig ledning. Så är det bara. Flera från Garde borde upptäcka vilken fantastisk miljö de lever i.

Man kan förmodligen säga att det dräller av fornlämningarna på den delen av östra Gotland där Garde ligger, men det är ändå ingenting mot vad som har tagits bort under tidens oavkortade lopp. Skulle Du t ex få för Dig att ta nattvarden i Garde medeltida kyrka, så är silverbägaren tillverkad av klingande vikingasilver, en upphittad skatt man gjorde kyrksilver av. Ett par hundra meter från kyrkan ligger förresten resterna av Graips hus (i Hägulds änge), om Du nu har läst Gutasagan eller Gutarnas krönika som den borde kallas, och han ligger begravd i andra änden av socknen mot Lau till i ett gigantiskt stenröse från bronsåldern.

Det var Bosse Mattsson, min gamla biologilärare, som hade uppmärksammat mig på vandringen. Jag tackar honom, tackar hembygdsföreningen och tackar arkeologerna för guidningen.

/text och foto Bernt Enderborg