Krucifixet i Väte

Krucifixet i Väte kyrka hänger sen 1100-talet bland konstfullt slagna valv och mäktiga pelare. Kyrkan är ombyggd på 1300-talet, men Jesus hänger med. Och fast korset inte ser storslaget ut på bilden så är det romansk träskulptur av central betydelse.



- Är det så det är i nutiden? Skulptur av betydelse.



Citat från Wikipedia: "Piss Christ är ett fotografi från 1987 av den amerikanske fotografen Andres Serrano. Bilden föreställer ett krucifix i plast, nedsänkt i ett glas fyllt med fotografens eget urin." Jonathan Jones' artikel i The Guardin säger i rubriken att konstverket är "the original shock art".

Man kan givetvis se på konstverk på olika sätt, t ex har Piss Christ vandaliserats flera gånger. Men det har framförts många gånger i skriverier om konst att konsten skall väcka debatt, känslor, reaktioner.



Krucifixet i Väte är ett betydande konstverk i hela Europa. Men är det inte ett begränsat synsätt när det finns få konstverk som har haft sån betydelse? Eller bör man beakta tekniken, konstnärens skicklighet, hur materialet utnyttjats, kvarvarande färgrester och annat sånt - månne ett slags formell beskådan av konsten - eller skall man möjligen fråga sig varför förfäderna på 1100-talet ansåg sig behöva ett sådant konstverk, se Gutasagan, eller skall man rent av fråga sig varför han hänger där?



- Vad vill du veta? Hur brett det är?

Överkurs

Så här, bl a, säger Alfred Edle om krucifixet i skriftserien Sveriges kyrkor, Konsthistorisk inventarium, Hejde ting, Sthlm 1942, s 303:

"Triumfkrucifixet (fig. 351) är ett av Sveriges märkligaste. Det erinrar om Viklaumadonnan och är liksom denna trol. av en fransk konstnär, men av något äldre riktning, släkt med västfasaden av S. Denis (enl. muntligt meddelande av C. R. af Ugglas)."

Den läskunnige torde se att tidigare generation har med väldigt lite stöd för detta tillskrivit en fransk konstnär detta krucifix. Anledningen till detta är svårfångad och de kunde tydligen inte tänka sig att det hade funnits konstnärligt sinnat folk på Gotland.

/text och foto Bernt Enderborg