Natur- och kulturstigen vid Stavgard

Bilden ovan visar hur det ser ut om man vänder sig om och tar ett kort för att visa de stainvastar (stensträngar) som finns överallt i trakterna, till vänster på kortet, medan den väg man följer ett litet stycke både dit och tillbaka igen syns till höger.

Stigen är ungefär tre kilometer lång, så det är ett stycke, men ett fantastiskt stycke. Du kommer att få se underbar natur, fantasieggande fornlämningar och när man går på de utgamla vägarna så rör man sig i tiderna från äldre järnåldern fram till vikingarna.



När du går alldeles i början av stigen kommer du att utåt havet se hur många stainvastar som helst. Också i skogen löper de kors och tvärs, och hur många fornlämningar det egentligen finns i trakterna tror jag inte att någon vet, massvis, och det är därför lätt att få en uppfattning om hur outtröttligt folk har arbetat och arbetat, av arbetets glädje och av en alla gutar inneboende viljestarkhet om att vi bor på världens bästa ö. Det kan vara svårt att förstå, men det är frihet dessa idoga stensläpare har sysslat med, inte bara brödföda. Och spåren våra förfäderna lämnat efter sig är många, enkla att förstå och hälsar oss i framtiden att arbete befrämjar hälsa och välstånd.

Stigen har sju stationer:

Station 1

Bilden ovan visar en liten bit av skogen alldeles innanför Station 1, som redogör för slipskårestenar, dem vi kallar svärdslipningsstenar. Jag lyckades inte hitta den slipskåresten som ligger cirka 60 meter från skylten, så jag föreslår att också du struntar i att leta efter den ty du kommer att få se andra som är lättare att hitta. Men ta till dig informationen på skylten och följ instruktionerna för den fortsatta vandringen.

Station 2 - Stavars skatt

Station 2 visar nästan rätta platsen där man fann vad som kallas Stavars skatt (men det var nog en "vanlig" silverskatt i stället, nästan 1500 arabiska silvermynt från 900-talet, för jag vill minnas av sagorna att Stavars skatt skulle vara mycket större). Men först skall vi uppmärksamma de slipskårestenar som ligger strax efter stättan (stetu) i Stavars änge.

I stället för att gå direkt till bautastenen, som kallas sockertopp för de liknar visst en sån, se Wanges, så gå i en liten båge inåt i änget till bautastenen ty då ser du bl a denna svärdslipningssten på marken:



På informationsskylten vid station 1 redogör Tore Gannholm för att man med en maskin kunde tänkas ha slipat någonting i dessa skåror. De flesta upplever nog dessa teorier lite märkliga, men det beror på att de inte har sett denna sten. Oftast är sliprännorna mycket grundare, se t ex Så gjordes slipskårorna (här finns mer om dessa stenar), men denna sten vid Stavgard har mycket djupare skåror och de har näppeligen gjorts för hand. Det är alltså ingalunda endast stenyxor som under stenåldern har framslipats i dessa skåror, de har också tillkommit längre fram i historien och inte endast gjorts för hand.

Station 3 - Stavars brye

Stavars brye hålls för en offerbrye (en brye eller brya är vanligen ett vattenhål för djuren). Den är stenlagd runtom, i mitten finns en sten och på bilden ovan ser du hur en rad av stenar leder ut till bryan (vi säger inte bryan eller brye egentligen utan nog bröie eller bröiu om vi vet vilken som menas, se Brya där en bild till av Stavars brya finns).

På åkern strax brevid bautastenen och Stavars brye hittades under en större arkeologisk utgrävning 1983-84 spåren av sex större och mindre hus. Vidare hittades en stor mängd djurben, keramik, båtspikar, mynt och smycken samt spår av handel, skeppsbyggeri, smide, guldsmedskonst och trähantverk. Det har alltså bott handelsmän i environgerna i nästan 1.000 år, se också Stavars hus.

På informationsskylten vid bröiu finns lite information och lite trams, men följ dock instruktionerna för den fortsatta vandringen.

Station 4 - Vikingarnas hamn

Strax står du vid den nutida naturliga bevattningsdammen men där det på vikingatiden låg en hamn. Och som vanligt när det gäller Gotland är allting konkret. Det är inte uppstaplat, iordningställt, tillrättalagt, utan du känner att här gick dom, här bodde dom och bl a här kom skeppen hem med silver efter utfärder som kunde ta upp till fyra år.

Tänk dig själv, efter fyra år slår skeppet i strandkanten vid ditt hem, dom älskade. Du har rott, seglat, svultit, frusit och svettats mer än samtliga professorer i teoretiskt strunt med sina hela bibliotek av böcker med förklaringsmodeller, silverimport och transitohandel. Dina barn, din hustrus kärleksfulla händer och den gamle väderbitne gammelgubben, "O' far" som vi säger, som har fiskat och fiskat och fiskat.

- Silverimport, transitohandel - vad är det för nåt? De borde i stället skriva om skräckdrömmar, oro, längtan och hulkande glädjegråt.

Station 5 - Snäckhus

Man fortsätter runt bevattningsdammen och kommer snart upp på gamla strandvallar där utgamla vägar går. Här är riktigt skönt att promenera. Strax står man vid platsen för Snäckhuset, som är 30 meter långt och 8 meter brett.

En snäcka var ett krigsskepp, se Gutasagan och Ledung. På informationsskylten redogörs för att gutarna nog hade mindre skepp än de långskepp norrmän använde och några andra fantasier. Vad gäller gutar i västervåg, se Detalj från ett vikingaskepp, Gutniska stenkors på Isle of Man och som vanligt gäller att mängden engelska mynt på Gotland är oproportionerligt stort jämfört med övriga riket, cirka 60%. På informationsskylten visas också en bild av Krampmacken i jämförelse med ett långskepp. Men Krampmacken är nu en båt som hittades i Tingstäde träsk, en liten insjö, och sitt namn har den fått av att den liknar en tångräka, se krampmack.

Snäckhuset är 30 meter långt, Krampmacken 10. Jag finner informationsskylten sällsynt spekulativ till gutarnas nackdel, ty är det nåt vi kan säga och jämföra oss med folk västerut så är det att gutarna seglade i västervåg. Och de enda bilder vi har av bemannade skepp från den tiden förekommer på de gutniska bildstenarna, och det är inte alltid småbåtar utan hyfsat stora fartyg med många män, se en bit ner på denna sida om Bildstenar men se också Var de fredliga handelsmän.

Kortet ovan är tagen inifrån Snäckhuset ut mot den stig man promenerar, alldeles bakom ryggen en bit ner kan man ännu se den länning (landningsplats) där krigsskeppet, snäckan, drogs upp.

Gotland var fordom bl a indelat i sex sättingar, eller sjättingar, och det antas att varje sätting plus Visby hade att utrusta varsitt krigsskepp, en snäcka, till att eventuellt tjänstgöra i sveakungens korståg österut, se Gotlands forntida territoriella indelning, Ledung från Gutasagan och den lite utförsligare sidan Ledung, härfärd, korståg, budkavle.

Burs sätting (halva södra Gotland) hade nog sitt krigskepp i Snäckhuset.

Station 6 - Gamla åmynningen

Här hade en gång Apse-ån sitt utflöde i Östersjön, det är lätt att se på plats, utomordentligt skön plats. Havsviken heter Bandlundviken, i söder flyter Hummelbosholm ut, i norr Killingholm och Aisgrunn, och kikar du efter ordentligt längs kusten mot norr så ser du Närkholm.

Området är stenigt, skönt att promenera och fågelrikt. Och namnet Apse är spännande; sitt namn har ån fått efter gården Apse, se Gårdar i Burs, som ligger alldeles där man svänger av asfaltsvägen ner mot Stavgard.

Riktigt varifrån gården har fått sitt namn vet jag inte, men det kan noteras att trädsorten asp heter aps i Lettland, om jag minns rätt. Och Lettland är inte så långt borta på den här sidan av ön, närmare än till Stockholm.

Nåja, vare hur det vill med namnet, platsen för den gamla åmynningen är utomordentligt naturskönt och vikingen i dig kommer att vakna.

Station 7 - Gravrösen

Från skylten vid åmynningen skall du går tvärsöver åmynningen men lite inåt, sydväst, så hittar du vidare på den uppmärkta stigen. En bit inne i skogen, uppe på en liten strandvall ligger några gravrösen, inte mycket att se egentligen.

Efter rösena fortsätter du bara enligt märkningen så är du strax ute på den väg du först gick ner till skogen på; det är en bit att gå.

Vandringen rekommenderas

Stigen går på natursköna platser och på rik kulturmark. Det här är vikingatiden, men inte uppstaplad med upptrampade stigar, tillrättalagd, utan vild och vacker alldeles som på riktigt. Det enda som är lite synd är att det egentliga Stavgard är ersatt med en åker, men vill du se kämpgravar så besök Stavars hus alldeles i närheten; det största huset i Östersjöområdet för sin tid.

/text och foto Bernt Enderborg