Sweet Jazz Trio 2011

Den 3 augusti 2011 var jag och såg Sweet Jazz Trio på den scen Tolle har byggt i det gamla stallet, som kallas Krukan, vid Etelhems Krukmakeri där de tillsammans med Musikföreningen Preon skapar musik i sommarkvällarna. Gruppen har fått hur bra recensioner som helst, se de från konserterna, och jag kan inte annat än att hålla med.



Det är skön musik, avspänt, alldeles som på Katalin i Uppsala på 1980-talet, där vi hängde ibland och hatten gick omkring för en slant till musikanterna.



Medelåldern kan väl sägas vara onödigt hög då jazz är på tapeten. Varför vet jag inte, men ungdomarna lever väl ut Dire Straits ord -"it aint what they call rock'n roll" - och väljer i stället som sin musik Hip hop eller House, en sorts musik som emellanåt bör framstå som för sorgligt enahanda för vilken jazzartist som helst. Fast jag skall inte bråka med ungdomarna, deras musiksmak är nuförtin bra mycket bredare än den nutidens medelålder hade.

Killen på bilden till vänster är inte musikant utan Tolle som driver krukmakeriet, som på detta sätt får en stående ovation av Guteinfo för scenen i Etelhem.

Den uppsättning som spelade denna kväll var Lasse Törnqvist, Mats Larsson och Josef Karnebäck, blandade generationer: Josef, den yngste, 24 år, på ståbas, Mats, nyflintsåldern, på gitarr och Lasse, pensionärsåldern, på kornett - en tilltalande blandning.

Sweet Jazz Trio spelade Kammarjazz enligt informationen men jag vet inte skillnad på olika jazzstilar, någon recension av musiken är inte denna sida, utan jag flyter med, gillar, och njuter av stunderna en skön sommarkväll.

Jazz och Blues har mycket gemensamt, samma geografiska rötter, parallell historia, och Boogie Woogie och Rhytm'n blues kommer från båda som därmed också är ursprunget till rock.

Lasse Törnqvist till höger.

Jag skall inte tala om vad ordet jazz förmodligen betyder, samma som Rock'n roll, men ibland kan man väl få undra vad musikerna egentligen säger till oss - måhända att livet är skönare, för det känns som att Sweet Jazz Trio emellanåt pratar.

De olika musikstilarna hänger ihop, jazz kan sägas vara grunden till alltihop, och för den som lyssnar efter så hörs det i texterna ibland. Som i Marc Cohns "Walking in Memphis" från 1991 (Cher har också gjort låten), där hjälten blir upprymd av att gå på de skapande gatorna, bl a Beale Street, han ser Elvis och hoppas att W.C Handy håller sin hand över honom, "look down over me". Och det är rätt annorlunda det där, ty förutom att Marc är vit och W. C. Handy färgad så kallas den sistnämnde för "Father of blues"; en av hans låtar heter "Beale Street Blues". En del musik från Amerika är bra mycket bättre än vad man tror.

Och allt det här får man på Krukan i Etelhem om man bara tar och lugnar ner sig lite grann. W. C. Handy spelade förresten kornett, alldeles som Lasse Törnqvist.

/text och foto Bernt Enderborg