En nedbränd kyrka

Tak och väggar har brunnit ner för länge sen, men flera meter breda och minst en meter höga stenmurarna vittnar om en mäktigt byggnad. Inuti ruinen, 25 meter lång, minst, som du ser rätt in i på bilden, har naturen gjort ett golv av den blomma som Gud verkar älska allra mest.



Träden har vuxit upp i ruinens murar och bildar väggar. Det är inte en liten ruin, förmodligen större än en normalvilla.



Den här stenen låg vid en av murarna och talar kanske på sitt sätt om vad det är för ett ställe vi är på.

Gutasagan från 1200-talets början säger att: "botair af acubek hit þann sum fyrstj kierchiu gierþi j þann staþ sum nu haitir kulasteþar", dvs Botair av Akebäck hette han som första kyrkan gjorde på det ställe som nu heter Kulstäde (kulasteþar kan ju uppfattas som plural (ställen) men det är inget konstig, vi säger också i dag t ex Krakstädar för att peka ut ett visst ställe).



Vill du se Botair själv så kan du få göra det också. Kör fram till Akebäck kyrka. Vid korportalen finns en gammal skulptur av en kyrkobyggare som håller på att yxa till något eller möjligen hamrar. Det är i stort sett den enda skulptur som finns exteriört på Akebäck medeltida kyrka (romansk), en kille som bygger på en kyrka - månne Botair.

Några historiska tankar

Det är förstås inte alldeles säkert att det är ruinen efter Botairs första kyrka som ligger i änget, men Gutasagan är pålitligt så det är nog det i alla fall.

Hur Kristendomen kom till Gotland har vi berört i texten om Marias altare, dvs med utgångspunkt från Gutasagan berättelse om att köpmännen tog med sig kristna präster hem, alldeles som i de isländska sagorna.

Det gutniska alltinget, Gutnaltinget, bestämde emellertid att kyrkan vid Kulstäde skulle brännas ner. Gutasagan säger rent av att det är därför som stället (Kolstället) heter så: "þy wildi ai land þula vtan brendu hana þy callar þar en kulasteþar" (detta ville ej landet tåla utan brände henne och därför kallar dem det Kulstäde).

Anledningen till att Gutnaltinget inte ville tåla en kristen kyrka får vi aldrig reda på. Man kan förstås spekulera om att Landet, Gotlands högsta styrelseorgan, Riksdag skulle vi säga (obs att den fanns redan före kristendomens införande), inte ville ha konkurrerande religioner och att Kristendomens enständiga hävdande av suveränitet ledde till bråk.

Gotlands storhetstid brukar förresten i historieböcker sägas vara medeltiden. Det är bara en halvsanning. I själva verket grundlades denna storhet redan under århundradena före Kristus med järn och har utvecklats fram till dess att nationalstaterna hade tillräckligt med vapenmakt för att krossa Gotland (det hade förresten inte Waldemar Atterdag) på 1600-talet. Denna utveckling nådde sin höjdpunkt under vikingatiden, då Gotland var medelpunkten för handeln i Östersjön och väldiga rikedomar samlades på Gotland. Det som kallas medeltiden är bara en fortsättning av vikingatiden. Och om du vill så kan du i stället kalla medeltiden för Gotlands nedgångshistoria. Visst är ringmuren vacker, men uttryck för något stort är den inte, bortsett från dumhet.

Botair däremot, han höll på med nåt stort. Jag lägger ut en bild till för att du skall begrunda nu när du vet lite mer.



Om du mot norr, när du besöker platsen, över åkrarna ser en kyrktopp sticka upp på ett mäktigt vitt torn strax bredvid ett vindkraftverk så är det inte någon av de närbelägna kyrkorna i Akebäck, Vall, Hogrän, Björke, Roma utan Barlingbo.

Till sist skall vi som vanligt klämma dit med att om Botair och hans kyrkobyggen får dagens gutniska skolungar förstås inte lära sig ett smack i skolan, däremot dravel om Ansgar och Birka.

/text och foto Bernt Enderborg