Det står mig upp i...

Det finns något annat, en famn jag längtar efter, en annan sida. Solen sjunker sakta i Eksta och allt jag önskar är att jag dansade med den flicka jag älskar. Jag vill inte äga, bråka, allt det där, jag vill bara se solen sjunka, din stora tröja, skrattgroparna, medan havet glittrar leenden.

På vägen hem stannar jag till vid en glänta för att plocka liljekonvaljer. Men det är redan för mörkt. Därför plockar jag en liten bukett vitsippor i stället eftersom jag ser att det är den blomman Gud älskar allra mest.

Innan jag somnar läser jag i tidningen om stress, retreat och annat sånt. Det står att folk stoppar i sig mängder av läkemedel för att lugna ner sig.

- Är du inte klok?

/text Bernt Enderborg, foto Thomas Olofsson