Husken

Husken är ett mäkta skönt område på den östra delen av Valleviken. Klippor, raukar och rasande vackert. Själva raukområdet är inte så stort men hela udden, Husken, är underbart med utsikt, fossil och havet som glittrar och kluckar knusende ro.

Det är ett ypperligt område för en fika i naturen. Klippkanten är 23 meter hög - håll i ungarna!

Eftersom man kör förbi gården Puttersjaus kan vi väl berätta den roliga historien om när ägaren, Anders Bogren, en gång i världen ringde till Länsstyrelsen, statens gripklo på Gotland. Den svensktalande landshövdingen var osäker på vad han hade sagt och bad honom bokstavera Puttersjaus (det finns inte en chans att en oförberedd fastlänning skulle förstå ordet Puttasjaus). Landshövdingen bad honom stava gårdsnamnet:

- Naj, naj, Stava, dei jär Corswants gardi dei. Dei jär Puttasjausn.

Att Bogren sa så var förstås ett skämt - vi begriper ju att folk har svårt att förstå vad vi säger, så spelar vi tillbaka och låtsas ibland inte förstå vad andra har sagt - men detta var ju inte lätt för hövdingen att förstå.

Landshövdingen som trodde att Bogren inte hade förstått att han ville ha gårdsnamnet bokstaverat - psykologiskt övertag alltså - bad med sedvanlig överlägsen röst honom bokstavera, bokstav för bokstav. Bogrens svar kom rappt:

- P sum ei päuken, u sum ei uggleaugo, t sum ei tojlu, u tojlu ansin um igen, e sum ei eisar, r sum ei russi, s sum ei svaipi, j sum ei Jaku, a sum ei astuen, u sum ei Utalsken, u s sum ei svein.

Ordförklaring
* päuken = djävulen
* uggleaugo = uggleögon
* tojlu = spillkråka
* eisar = tömmar
* russi = Gotlandsruss
* svaipi = dörrn
* Jaku = Jakob
* astuen = grannen
* Utalsken = den som bor i Utalskog
* svein = svin, gris

I förbigående kan väl tilläggas att det just inte är bättre idag. Senast jag hade anledning att fråga fastlänningar vad Uggleaugo betydde så gissade folk från Länsstyrelsen att det nog var en äppelsort.



De gotländska klipporna, eller klintar som vi säger, burg på land, är ju inte så där rasande höga, det är inga fjäll. Men på somliga ställen har naturen skapat överhäng, dvs man kan gå in under klipporna som därmed hänger som enorma damoklessvärd. Osäkra knän. Det kan rasa när som helst. Står du på rätt ställe så får du platt mage.

- Usch, spring inte och lek under klipporna i onödan, knalla upp ovanpå och njut av utsikten i stället.



Här är ett foto längsmed klipporna åt sydöst, rätt ut mot sjön (havet). Man ser Klasen och Fjaugen (öar), fast inte på just denna bild.

På andra sidan viken syns Kyllaj och vänder man sig 180 grader när man står uppe vid raukarna så ser man det blåa vattnet i Lergrav (viken). Om du förresten ser en rykande skorsten i väster, till höger om Kyllaj, så är det utandningarna från Cementas trumlor.



Ett kort ovanpå klipporna in mot Valleviken. Mitt i bilden ser man den stora mörka byggnaden på hamnen och ett vitt hus som används till någonting.



Såna här växte ovanpå och min sambo sa att de var väldig lika kärleksörten hemma i trädgårn. Men om det är kärleksört är inte gott att veta, nån fetblading i alla fall.

På den städse närvarande informationsskylten stod att man inte fick sätta upp skyltar, vilket är roligt på sitt sätt - du skall inga andra skyltar hava jämte mig - men där stod också att det fanns något som heter backsmultron. Nu vet jag inte vad backsmultron är för nåt men jag tror att folk har hittat najkar på stället.

- N som i backsmultron, om vi skall fortsätta historien ovan.



Lite längre utåt udden, Husken, lugnar klipporna ner sig och fossilrika stenstränder tar vid. Men vägen tar slut, du kan inte köra runt udden, utan tvingas snällt vända och köra samma väg tillbaka. Här finns dock många sköna ställen att sätta sig på och dricka det medhavda fikat. Inga höga klippor, barnen kan springa som de vill.

Husken är ett skönt område, luft finns, och öarna, raukarna, klipporna och allting stämmer på något väldigt bra sätt överens med allting. Retreat utan att något har hittat på det.

/text och foto Bernt Enderborg