Järnåldern på Gotland

Järnåldern allmänt

Järnåldern i Skandinavien började på allvar på 500-talet f.Kr., när romarriket växte fram, och sträcker sig fram till cirka 1050 e.Kr. Järnåldern delas upp i äldre och yngre järnåldern, som i sin tur indelas i perioder:

Äldre järnåldern

Förromersk järnålder år 500 f.Kr - år 0

Romersk järnålder år 0 - 375 e.Kr

Folkvandringstid 375–550 e.Kr

Yngre järnåldern

Vendeltid år 550 - 800 e.Kr (se kolonisationstid)

Vikingatid år 800 - 1050 e.Kr

Under perioden försämrades klimatet i norden. Sjöfart och båtar utvecklades och fick en annan och bättre konstruktion varför man kunde vidga sitt intresseområde, större och bättre båtar kunde forsla många män över hav och floder.

Gotland i järnåldern

Några saker om järnåldern på Gotland: dryckeshornen, det första järnet i Sverige, se Digarojr (näst sista stycket), den första järnugnen, 1.800 kämpgravar, cirka 100 fornborgar, det första runalfabetet, 80% av romerska denarer (200-talet) är funna på Gotland, bildstenar, den germanska kulturen - språket, Vendeltiden, kolonier i Balticum och Polen, uppemot 80% av alla vikingatida silverskatter, verktygslådan, den bäst bevarade stavkyrkan, handelsgård i Novgorod osv osv.

Att på något sätt försöka sammanfatta järnåldern på Gotland förefaller mig ogörligt. Men de bättre möjligheterna att ta sig över Östersjön som tiden innebar medförde att gutarna dominerar handeln på Östersjön, en dominans som inte bryts förrän långt in i medeltiden.

Att järnhanteringen varit omfattande vet man eftersom lämningarna är så många, under ett skede av järnåldern sägs gravarna av de medföljande gåvorna vara rena järngruvorna. Ett problem som fått många att fundera är att det inte finns järn naturligt i den gotländska berggrunden, omväxlingsvis skrivs att järnhandelns dominerades av svear eller smålänningar, men eftersom tusentals ton granit via inlandsisen har flutit till Gotland så tror undertecknad inte på detta, se Flytande järn, utan tillräckligt med järn fanns i alla fall. Och förmodligen bör man nämna de gåtfulla slipskårestenarna i detta sammanhang.

Och inte nog med att de första runorna är gotländska, det första runalfabetet är det också, och det är allt rätt häftigt ty det innebär att det första uttrycket för en högre kultur för hela den germanska stammen faktiskt är gotländskt, se Underbara, magiska Gotland - språket.

Av ovanstående framgår att handeln över Östersjön åt alla håll och kanter, dock mestadels öster och sydöst, tog fart. 80% av alla romerska silverdenarer i Sverige har upphittats på Gotland, det är lika stor övervikt som för arabiska silverskatter från vikingatiden 6-700 år senare. Hur det där gick till är inte gott att veta, men hela tiden ligger Gutasagans utvandringsberättelser och goternas vandringar och gnager i bakgrunden. Att gutar och goter är samma sak tycks man ingalunda vara överens om, gutarna har i alla fall gett namn åt goterna, och det skulle såvitt jag begriper kunna förklara hur handeln ökade betydligt varför alla denarer, stilinfluenser, bildstenar osv. samt gutarna dominans inom Östersjöhandeln. Det kanske var just så det började ordentligt det hela, dvs med ett landfäste nere vid dagens Gdansk, sedermera fri seglats till Svarta havet, kolonier i Balticum, de vikingatida silverskatterna som gjort Gotland till världens skattrikaste ställe för att vid järnålderns slut ett handelshus fanns fast etablerat i Novgorod, Hulmgardi, se också Oddgair dog i Holmgård.

Det är alltså ingalunda så att det är under vikingatiden som Gotland handlade, det hade börjat långt tidigare och det förefaller till och med som att det var under Vendeltiden som handeln växte mest. Och att vikingatidens handel är grunden för den medeltida är väl självklart, och handelshuset i Novgorod spelade en stor roll under Medeltiden också. Staden Visby är alltså förutom Sveriges vackraste stad grundlagd av vikingatida handel, fast stenstaden är förstås medeltida.

Det finns oändliga mängder litteratur med påstående och slutsatser åt alla håll och kanter. I vår Årtalshistoria finns några artiklar om järnåldern.

/text och foto Bernt Enderborg