S:t Olofsholm - utflyktsmål

År 1029 eller däromkring landsteg enligt Gutasagan den norske kungen Olof Haraldsson på S:t Olofsholm (han var på väg till Ryssland) - platsen kallades då Akergarn. Förr brukade det sägas att kung Olof hade med sig kristendomen och kristnade ön, det står fortfarande 2014 på den undermåliga informationsskylten, bl a genom ett stort slag vid Lajkarhaid i Lärbro. Det står nämligen i Gutasagan att:

"Eptir þet siþan quam helgi olauir kunungr flyandi af nerweigi miþ schipum oc legþis j hamn. þa sum callar acrgarn þar la helgi olaujr lengi."



Det betyder att: "Efter det kom sedan helige Olof konung flyende av Norge med flera skepp och lade i hamn, den som då kallades acrgarn, där låg helige Olof länge."

I en kommentar till Landskapslagarna (Gutasagan står ju i inledningen till Sveriges äldsta lagbok) sägs att det där med att "där låg han länge" nog betyder att gutarna inte riktigt ville kännas vid historien och att det nog hade hänt mera än vad som framgår av texten (slutsatsen kan inte sakna mer stöd). Och på denna obefintliga grund tillsammans med Strelows fantasier från 1600-talet har det upprepats så många gånger att Olof den helige kristnade Gotland att somliga tror att så var fallet.


Hamnen och badplatsen på S:t Olofsholm

Om man tar vägen mellan Hellvi och Lärbro passerar man Domarlunden, där det finns skeppssättningar, och Lajkarhaid, som enligt sägnen var det ställe som Olof den helige utkämpade ett slag mot hedniska gutar från norra ön som alls inte ville låta kristna sig. Vidare skall kung Olof före slaget knäböjande ha bett en bön på ett stenblock. Stenblocket som kallas Sangelstenen, se bild på sidan om Kämpgravarna på Laikarhajd ligger några hundra meter söder om landsvägen och har avtryck efter Olofs knän.

Allt det där är struntprat. Men man kanske skall undra lite över namnet Lajkarhaid, Lekare heden, ty något åt det hållet brukar forntida slagfält kallas. Men det behöver alls inte ha med någon lek att skaffa, ty förleden av ordet kan lika gärna komma från lik. På gutamål heter lik leik, vilket också kan stavas lejk. Lajkarhaid behöver inte ha varit ett slagfält, utan det är nog fråga om ett forntida gravfält i stället.



Byggnaden på bilden är ett magasin där delar av en gammal kyrka vid namn S:t Olofs kyrka återfinns. Olof den helige blev väl bemött på Gotland, bl a en storman vid namn Ormica från Hejnum for dit och gav honom gåvor (se Båtskulpturen i Rone), varför Olof gav tillbaka och de kom uppenbarligen på god fot med varandra, ty Gutasagan meddelar:

"þa tok ormica wiþr cristindomj eptir helga olafs kennjdomi Oc gierþi sir byna hus j sama steþ sum nu standr acrgarna kirchia þeþan for helghi olauir til ierzlafs j hulmgarþj"

Vilket betyder:
"Då tog Ormica emot kristendomen efter den helige Olofs lära. Och han byggde sig ett bönehus på den plats, där nu Akergarns kyrka står. Därifrån for Olof den helige till Jaroslav i Holmgård."

Varför resterna av den gamla kyrkan kallas S:t Olofs kyrka vet jag inte. Borde inte Ormica ha äran i stället?


Detta foto Björn Pettersson

S:t Olofsholm kan emellertid ha varit en av de vägar som den västerländska formen av kristendom tog sig iland på Gotland, men det är ytterst få som tror att S:t Olof hade någonting med kristnandet av gutarna att skaffa.

Man kanske skall nämna att det i Botaniska trädgården i Visby återfinns en ruin av en kyrka vid namn S:t Olof som kom i vägen för lybeckarnas och gutarnas anfall på staden anno 1525, se 1525 - Vad hände egentligen. Det har föreslagits att detta kanske är den äldsta kyrkan i Visby men det förefaller osäkert om det förhåller sig så. Vi kan dock konstatera att Olof var ett populärt helgon, han har många ställen uppkallade efter sig, och vid hans grav i Trondheim hände fordom underverk.



På S:t Olofsholm uppfördes i början av 1600-talet, säger boken Vägen till kulturen på Gotland, öns första stora kalkugn. Den danske kungen och ett företag vid namn Gullanske Compagnie (danskarna kallade Gotland för Gulland) hade för avsikt att i stor skala bränna kalk för export.

Kalken sägs ha varit av god kvalitet och verksamheten bedrevs utan större avbrott till 1860, fast då hade Gotland varit svensk i nästan 200 år. 50 år från början av 1900-talet bröts det i stället något som kallas blocksten i stor skala.



Den lilla ön utanför S:t Olofsholm heter Ytterholmen, om du undrade, och det finns också raukar på Sankt Olofsholm ifall du kikar dig omkring.

/text och foto Bernt Enderborg