Två hundra hästar med folk av bönderna anno 1523

Sören Norby som vanligen utpekas som sjörövare av svensk historieskrivning förefaller ha varit allt utom just detta. Vi har redan skrivit om hur han besegrade bondekungen Gustav Vasa som stödd av Lübeck försökte inta Visby och Gotland. Här är lite om Sören Norby.

Bilden ovan visar dagens Södertorg alldeles innanför Söderport och med Adelsgatan - shoppinggatan - direkt till höger. Havet syns mellan husen mitt i kortet och nerför backen där ligger dagens gästhamn. Förmodligen på Södertorg hölls på höstkanten 1523 en allmän sammankomst mellan stadens borgare och knektar, som blivit tubbade av den danske kung Fredrik I:s hövitsman till att avfalla från Sören Norby, och på andra sidan Sören Norby och hans folk.

Alla citat nedan kommer från Sören Norby själv ty hans redogörelse härom finns återgiven i boken Gotlands Land och Folk av Snöbohm, Visby, Gotlänningens tryckeri 1897, som i sin tur har läst dem i Kristian 2:s arkiv utgivna av någon vid namn Ekedahl. Det är alltså Sören Norby själv som pratar i citaten.

Här ser du några av de ruiner i ringmurens sydvästra del som finns kvar av Visborgs slott, som aldrig intogs, slutligen sprängde, kan man säga, dock danskarna det i luften 1679 när de lämnade över till svenskarna.

På slottet tog Sören Norby 1523 emot utsända från Fredrik I, "en riddare och riksråd benämnd Anders Bille, äfvensom ett annat riksråd Eske Bille samt en adelsman Mikael Brockenhus, tillika med en tysk Sebastian Frölich, som var höfvidsman öfver en del hertig Fredriks krigsfolk, samt med några deras skepp och folk".

Sören Norby berättar att medan riksråden konfererade med honom så gjorde Sebastian Frölich "med några sina kunskapare" hans mannar avfällige "i det de hemligen gåfvo dem penningar att de skulle bringa mig om halsen och afhända mig både slott och stad och hela Gotland".


Alldeles norr och höger om denna bild på Östergravar höll Sören Norby en mönstring. Då kom knektarna och sa att "de ville icke längre tjäna mig; de hade gjort det länge nog, ty de visste nog en annan herre att tjena". När Norby frågar anledningen till detta, då kände han ännu inte till de danska mutorna, så svarades att "de alldeles icke gåfvo mig skulden, ty jag hade alltid och redligt betalt dem; utan de vore sinnande att uppsöka sig en annan herre".

Ungefär 1100 man var på mönstringen. Norby hade 50 man kvar på slottet samt 120 drabanter som verkar ha utgjort någon slags personlig livvakt. Norby säger att ungefär 2/3 av hans folk övergav honom och att bara 30 av drabanterna var kvar.

När Norby bad dem bli kvar i hans tjänst så "började de trotsigt och oförskämdt säga, att jag ej skulle stå och prata utan packa mig min färde, om jag ej ville fara illa. Derpå formerade de sig genast i slagordning med fällda pikar". Fänriken Eyler gav Norby fanan och sa att då "skulle aldrig de upproriske vara nog äreförgätne att angripa oss så länge de sågo banéret i min hand".

Upprorsmakarna begav sig in i Visby, "intogo och besatte densamma till förmån för danskarna och stängde alla portarna". Norby lyckades dock ta sig in i slottet bakvägen (det fanns ingen ingång till slottet utanför ringmuren) och tog sig över muren med spjut och långa stänger. Han säger att om upprorsmakarna "i stället hade angripit oss, skulle det ofelbart gällt lif och lefverne".

När Norby väl var tillbaka i slottet och hade insett danskarnas tilltag så ville han "aflifva alla de danska herrarne", men att hans eget folk satte sig emot detta. Han säger att han i stället tog " de tre herrarna och inlåste dem i en kammare, men Sebastian Frölich gaf jag ett slag för hufvudet och lät sätta honom i tornet".

I kläderna på Frölich hittade han hertig Fredriks och de danskes huvudbanér, Dannebrogen månne, "det tog jag från honom och har det ännu i dag i godt förvar".

Upprorsmakarna begärde förstås av Norby att de danske herrarna skulle släppas fria, som skulle" hålla staden hertig Fredrik och de danske tillhanda". Norbys svar på denna framställning blev att "om den än hade svansen i stan, så hade jag hufvudet på slottet, ej heller kunde det nånsin falla mig in att jag skulle utleverera de danska herrarna, som så förrädiskt handlat mot mig".

Det är förstås en krigsförklaring det där, frågan, och det som hände sen är väl inte riktigt utmärkande för en sjörövare, som det emellanåt hävdas att han var, ty Norby "rigtade sina stycken på det fördelaktigaste" (ställde in kanonerna) och beredde sig på krig. Men några av hans folk som hade hustrur och gods i staden bad då honom att "låta saken fredligen bero och tills andra dagen klockan tolf hvila", vilket också blir fallet.


Den allmänna sammankomsten på Södertorg
Under denna avvaktande tid lyckades man undgå krig och i stället besluta en allmän sammankomst, där alla utom de som bevakade slottet skulle träffas, inklusive de danska herrarna och Sebastian Frölich.

Till denna sammankomst skickade Norby efter "två hundra hästar med folk av bönderna", som han hade på landet (200 riddare helt enkelt) och tillsade dem att "de genast med gevär och rustning skulle komma till mig för slottet".

"Andra dagen rörde genast de knektar i staden voro på trummorna och församlade sig på en öppen slätt ett stycke från slottet" (antagligen Södertorg). Knektarna skickade fyra man till slottet för att påminna Norby om överenskommelsen med den allmänna sammankomsten. Norby uppehåller de fyra utsände så länge han kan och hinner därmed få sitt folk och sina riddare från landet i ordning (de sistnämnda hade anlänt pö och pö).

Vid den allmänna sammankomsten steg Norby in bland upprorsmakarna och sa "der hafven I nu efter mitt löfte edra danska herrar och er höfvidsman". Sen förkunnade en fänrik för Norbys räkning "att hvilken som, på hans kejserliga majestäts och konung Kristians, min nådige herre, vägnar, ville tjena mig, han skulle öfverkomma på det ställe, der jag stod, men de deremot, som ville hålla med hertig Fredrik och de danske, skulle qvarblifva, der de voro".

Slottsknektarna och riddarna anslöt sig till Norby, men de andra stod kvar bland danskarna. "Men strax derefter började dessa bedja mig om ursäkt och sade, att de blott av oförstånd stämplat emot mig, hvarför jag av god vilja tillgaf dem det och åter upptog dem i min vänskap, både adel och icke adel, ryttare och fotknektar, samt tillfogade ingen af dem, hvarken knektar eller de danske, som så trolöst handlat mot mig, något ondt...".

Norby säger att omsvängningen berodde på de två hundra hästarna med folk av bönderna. Staden hade helt enkelt utmanövrerats, stadens knektar hade inte kunnat stå emot tvåhundra riddare.

Lite om den sista bilden bara
Norby inkallade ryttare som skulle ha geväret med sig. Riddaren på bilden ovan kommer från relieferna på Grötlingbo kyrka och är långt äldre. Relieferna är från 1100-talet, 400 år före Norby, och visar kanske hur en korstågsriddare kunde ta sig ut.

/text och foto Bernt Enderborg