Lamm

Gutar spisar aldrig får i kål eftersom det inte finns någonting som kallas får på Gotland. Lamm så kallar vi dem, och det som på fastlandet kallas lamm säger vi lammungar om.

Lammen kom till Gotland redan 2.000 år före Kristi födelse, och de har alltid varit med oss. Vi har ett lamm (vädur) på vårt gutniska vapen och troligen har gutarna mer än en gång i historiens blivit kallade Vädursfolket. På Gotlands vapen återfinns en bagge, en vädur, tillsammans med en latinsk inskrift som i översättning blir: "gutarna tecken, med lammet betecknas Kristus". Gutarnas tecken är alltså inget kristet slaktoffer, en undergiven lammunge, utan en stolt vädur som kan sätta hornen i vem som helst.

Lammens boning kallas på Gotland för Lambgift, och är ett trevligt ställe för djurens nattvila, men tänk på att där tystnar lammen...

Den som vill se Gutefår kan besöka Lilla Karlsö. Vid fornbyn Vallhagar brukar det också gå lamm.

Man kan väl också få säga att rasbeteckningen Gutefår har ingen gute hittat på - vi använder helt enkelt inte ordet får.


Lite text från Björn Hjernquist:

På 1800-talet genomfördes en mycket målinriktad avel av det gotländska fåret. Målet var ett får med mer kött och "finare" päls. Man ville få bort den raka, hårda pälsen och få fram en mjuk lockig. Resultatet blev det vackra "pälsfåret" eller som det kallas "det gotländska utegångsfåret" med den typiskt lockiga pälsen. Men tyvärr försvann samtidigt den gamla lantrasen de behornade fåren.
På 1940-talet fanns endast sju hornbärande tackor kvar. Det exakta antalet ursprungsfår som har gett upphov till gutefåret är föremål för diskussion. Det kan ha varit några fler men inte över tjugo.

På 1940-talet fanns det hornfår dels i en mindre besättning på östra Gotland, och dels fanns enstaka spridda på olika gårdar. Brevväxling från denna tid visar också att det fanns många olika åsikter om hur ett "riktigt hornfår" skulle se ut. Man tycks inte heller ha varit så noga med att hålla horndjur och kulliga djur åtskilda utan korsningar uppstod, ett förhållande som fortfarande förekommer på många gårdar.

"Riktiga" hornfår samlades under denna tid i en besättning som ägdes av Naturskyddsföreningens dåvarande ombud på Gotland. Djuren hölls på olika gårdar fram till 1954 när föreningen köpte Lilla Karlsö. Den 25 maj 1954 skeppades besättningen ut till ön.

Den första besättningen på Lilla Karlsö utgjordes av en bagge, 23 tackor och 27 lamm. Därefter har ättlingar till denna ursprungsbesättning av hornfår, gutefåret eller som vi kallar dem "Åilambi" betat på Lilla Karlsö. Livdjur från ön har sedan kunnat bygga upp nya besättningar. Lilla Karlsö har även haft en avgörande betydelse för att sprida information och intresse för gutefåret och därmed medverkat till att säkra rasens fortbestånd. I dag finns omkring 5000 tackor av gutefår och 500 baggar i fördelade på 450 olika besättningar.

Föreningen Gutefåret beskriver rasen så här:
Gutefåren är effektiva och lämpliga betesdjur för att bevara öppna landskap. Köttet en delikatess, skinnen dekorativa och värmande samt ullen användbar till många ändamål. Fällen är tät och färgad i gråskalans olika nyanser, ofta också med bruna inslag. Ullen är rak eller vågig, mjuk och tunn hos lammen, grövre hos de äldre djuren. Gutefårens härdighet i förhållande till klimat och miljö är stor genom att de sedan länge är "anpassade till torvan". Produktionen är god under enkla förhållanden. Gutefåren utgör en värdefull, levande genbank som viktig länk mellan fårens vilda stamfäder och nutidsfåren.

Vildfåret blev tamfår i Irak
Fåret blev husdjur för omkring 10 000 år sedan Tidpunkten för riktig domesticering diskuteras, men med nya arkeologiska fynd flyttas tidpunkten ständigt bakåt. Området där detta skedde låg någonstans i Iran/Irak.

Det finns sex arter vildfår och ca 200 raser, alla på norra halvklotet. De utmärks alla av att båda könen har horn. Troligen är det två asiatiska vildfår som är stamfäder. Urialen eller stäppfåret har gett upphov till de flesta tamfårraserna, eller alla. Argalifåret som är det största vildfåret kan väga upp mot 200 kg och ha nästan två meter långa horn anses vara möjlig stamfader till flera raser av fettsvansfår. Ibland betraktas mufflon som ursprung får tamfåret, men detta ifrågasätts numer av de flesta forskare. Bland annat tyder genetiska tester på att mufflon i stället är ett förvildat tamfår.

De cirka 200 raserna av tamfår som finns i dag indelas i två huvudgrupper: Den ena är hårfår i varmare områden med kort fäll och korkskruvformade horn och den andra är ullfår i kallare områden, vilka i sin tur indelas i fettsvansade och normalsvansade fårraser.

Dessutom delar man in de senare efter svanslängd i långsvansade och kortsvansade. Gränsen går vid 14 svanskotor men definitionen är långt ifrån entydig. Långsvansade raser kan ha över trettio svanskotor. Horn förekommer inom alla grupper.

Det europeiska kortsvansfåret var den fårtyp som dominerande i Norden fram till 1800-talet. Hos denna fårtyp fanns både horn- och hornlösa djur i samma besättningar. Grundtypen var densamma men djuren varierade beroende på vad man på olika platser ansåg vackert eller ändamålsenligt.
I dag finns det flera kortsvansade fårraser med horn utöver gutefåret t ex; Islandsfår, ryska romanovfår, engelska soayfår och orkneyfår samt tyska herdefår och av hornlösa raser finns t ex gotländska pälsfåret och norska spaelsaufåret.

På Gotland fanns flera typer av utegångsfår under mitten av 1800-talet enligt P A Säve ("Boskapsskötseln på Gotland"). "Hemfåren" eller "Bolamb" hölls vid gården och var ofta ganska storväxta, "utegångsfåren" var betydligt mindre och strövade fritt i skogen och på Karlsöarna och Sandön fanns dessutom "åilamben" - öfåren.

Den nordiska lantrastypen av får förlorade sakta sin dominans när Gustav Vasa på 1500-talet lät starta husdjursförädling genom att importera utländska raser. Staten har därefter med växlande framgång försökt att förmå bönderna att importera utländska fårraser i syfte att förbättra ullkvaliteten och köttproduktion. Periodvis importerades stora mängder ull därför att man ansåg att den svenska ullen var för dålig.

Trögast gick förädlingen kanske på Gotland där utegångsfåret i stort sett förblev opåverkat av utländska inkorsningar fram till 1800-talet och rasen behöll sina primitiva anlag. Det fanns då både behornade och hornlösa djur.

Hur detta nordeuropeiska lantrasfår såg ut är inte klarlagt. Nu förknippar man ett ålderdomligt får med gutefåret. Ett får med kraftig hårman där både baggar och tackor har ordentliga horn. Den gamla lantrasen var dock säkert mycket mer variabel och arkeologiska fynd visar att många tackor och även baggar faktiskt saknade horn redan för flera tusen år sedan.

Förädling kontra genbevarande
Trots att man bedrivit fåravel så länge är avelsarbetet fortfarande intensivt. I Sverige pågår just nu ett intensiv arbete för att "utveckla" ett köttfår som är mer marknadsanpassat. Slakterierna styr aveln genom prissättning. Lammkroppar med slaktvikter under 15 kg ger ingen ersättning alls och den lägsta slaktvikten flyttas hela tiden uppåt! Under flera år har man höjt nivån med ungefär 0,5 kg per år, vilket är ett slående bevis för att fårraserna gradvis förändras. Det finns inga undantag för prissättning av kött från lantraserna! Vill man ha betalt måste man förädla.

Eftersom drivkrafterna för att "förädla" är så starka är det även i dag angeläget att arbeta för att bevarar lantraserna, men det finns ingen statlig instans som garanterar detta. Det finns därför inte heller någon garanti för att inte gutefåren långsamt förändras till egenskaper med bättre köttillväxt. Det finns för närvarande ett EU-stöd som man kan söka om man har registrerade lantraser, t ex gutefår, men ersättningen är blygsamt och regelsystemets tillämpning motarbetar i stället bevarandearbetet.

Man brukar framhålla tre olika motiv för att bevarar gamla lantraser:

1) Lantraserna har under århundraden anpassats till den ursprungliga miljön och har speciella egenskaper som kan värderas ekonomiskt,

2) Varje lantras har unika egenskaper som kan bidra till forskningen,

3) Lantraserna berättar om vår historia och bevarandet har ett kulturhistoriskt värde på samma sätt som gravar, byggnader och redskap.

Lantraserna har fått högre "naturvårdsstatus" genom regeringens proposition "Strategi för biologisk mångfald" 1993, jämsides med biotopskydd och andra viktiga naturvårdsfrågor, även betonade vikten av att bevara lantraserna. Jordbruksministern skrev att ..."fristående organisationer såsom ./. Naturskyddsföreningen ./. bedriver ett betydelsefullt artbevarande arbete på husdjursområdet", med hänvisning till naturskyddsföreningens arbete med att värna om gutefåret på Lilla Karlsö.

Om man ska bevara gamla lantrasers egenskaper måste man utöver att hindra inkorsningar av andra raser inrikta "avelsarbetet" på att begränsa inavel och förlust av gener. Ur bevarandesynpunkt är utseendet av underordnad betydelse.Ett gutefår bör kunna se ut hur som helst, bara det är rasrent.

För att begränsa inaveln och bevara så stor bredd av den genetiska mångfalden som möjligt krävs inte bara att ha många djur utan att hålla många handjur. En besättning med ett handjur och 99 hondjur får man samma inavelsökning, som om man bara hade två hanar och två honor.

Trots att gutefåret är ett lantrasfår har föreningen som arbetar för att bevara det, Föreningen Gutefåret, upprättat en rasstandard. Detta är olyckligt eftersom det kan leda till en likriktning av fårens utseenden och motverkar bevarandet av rasens ineboende mångfald och variation. Enligt denna rasstandard har gutefåret många primitiva drag t ex manhår och stickelhår och rasen kännetecknas av att både baggar och tackor har två välutvecklade horn. Båda könen har resligt framparti, gracilt skelett, långt, måttligt sluttande kors och väl ställda bakben. De rätt smala frambenen är tätt ansatta och ofta uttåade. Vikt för tackor 45-75 kg och baggar 55-100 kg. Huvudet är hos båda könen långt och smalt med nästan rak eller svagt välvd och jämnbred nosrygg. Ögonbågarna är markerade. Ullen är mestadels rak och tät med riklig förekomst av manhår och dödhår. På huvudet och nedre delen av benen är ullen kort, rak och sträv. På huvudet förekommer aldrig lång, lockig ull. Hos baggarna finns en kraftig krage av manhår, som oftast är svarta. Under halsen bildar denna man eller krage ett skägg i varierande färg. Hos tackorna är manen mindre utvecklad och halsman saknas. Ullens färg varierar över hela gråskalan med oftast vitgrå bottenfärg. Mörkare grå och svartgrå nyanser är inte ovanliga och mycket sällan kan helt vit ullfärg förekomma. Huvud och ben är alltid stickelhåriga. Där ses ofta en del rödgula (rådjursfärgade) hår i ljusare botten eller vitare hår i mörkare botten. Djuren har oftast ljus ögonring. På huvudet förekommer ibland vita tecken t ex bläs eller stjärn. Svanslängden får enligt rasstandarden inte vara längre än 18 cm.

Man kan dock konstatera att renrasiga gutefår mycket väl kan ha längre svans än standarden anger och t ex även ha lock i pannan. En rasbeskrivning beskriver rasens utseende, men den fungerar tyvärr också som vägledning eller riktlinje för avel.

När det gäller "genbanker" borde detta vara bannlyst eftersom syftet i stället är att bevara djurens alla primitiva egenskaper. Tillämpning av en standard får felaktiga och allvarliga konsekvenser!

En lantras karaktäriseras av att vara väl anpassade till miljöförhållandena som rådde förr, men mycket variabla utseenden. Det är ju från den gamla lantrasen man kunnat avla fram t ex finullsfår och det lockiga pälsfåret, några av alla de anlag som funnits "dolt" hos lantrasen. Bevarandearbetet bör därför inte inrikta sig på utseendet utan i första hand försäkra sig om "äktheten" genom att registrera samtliga djur, både tackor och baggar.

Avel för att uppnå någon fastställd rasstandard eller förbättra olika egenskaper är något annat. Besiktningar av baggar som ska godkännas för att få delta i avel är ett felaktigt sätt att värna om en lantras. I detta avseende skiljer sig Karlsöfåren. På Lilla Karlsö ska "aveln" ej vara någon rasförädling utan bedrivas i syfte att bevara gutefårets genetiska mångfald.

Nyligen har Lilla Karlsöfårens ull använts för att rekonstruera kläder från bronsåldern, den danska kvinnan från Borum Eshöj. När forskarna först studerade detta tygfynd hittade de dödhår i vävnaden som gjorde att de trodde att man på bronsåldern använde hår från hjortar. Men detta visade sig vara samma typ av dödhår som finns i gutefårullen. Färgen på vävnader tyder på att bronsålderns får var mer rödbrunt i färgen än dagens gutefår. Denna rödbruna färg finns fortfarande kvar men den "grå rasstandarden" leder till att dessa djur oftast tas bort.

/text Björn Hjernquist


Varför vi gutar säger lamm också om vad som på fastlandet sägs vara får är det väl ingen som riktigt säkert vet. Olika antaganden finns förstås.

/text och foto Bernt Enderborg