Målningar, Vamlingbo socken
Det är svårt att veta om 1200-talsmänniskorna upplevde saker och ting konkret. Läser man Vita Christinæ Stumbulensis av Petrus de Dacia, prior i S:t Nicolai i slutet av 1200-talet ungefär samtidigt med målningen alltså, så slås man först av tanken att karl'n kan inte ha varit riktigt frisk - en uppfattning som emellertid rubbas när man har läst hela boken. Christina blir en symbol för hans eget sökande efter Gud samtidigt som det är en sorts kärleksbeskrivning. Boken känns uppskakande när man har sett filmen Exorcisten.
Bilden ovan är en del av Nordens största målning av kejsar Henriks själavägning. Det vi ser är väl djävulen eller möjligen en demon som ser till att syndaskålen fylls på med ogärningar. Och frågan man ställer sig är förstås om dessa och liknande helvetesmålningar var konkreta för 1200-talsfolket. Var det så man blev vägd? Gick det så för alla? Satt det en sån där och kollade att ingen ogärning/synd glömdes bort?
Alldeles nyligen var det en modig dam som framträdde i lokaltidningen och menade sig kunna få kontakt, eller liknande, med andevärlden. Det tog förstås bara en dag tills en annan insändare förklarade sånt vara rent strunt och beklämmande att det hade publicerats. På detta svarade någon annan i stort sett att vi vet inte allting, varför ett fördömande av sånt som inte är vetenskapligt bevisbart bara är fånigt.
Och så är det förstås. Förklarar man sånt vi inte vet för strunt så har man i samma andetag infinkat Galileo, återinstiftat inkvisitionen och bränt häxor. Om man å andra sidan försöker förklara det hela för vetenskap så förstår man inte heller vad man talar om. Detta begrep bevisligen Petrus de Dacia på 1200-talet medan det verkar ha varit klenare beställt med den saken under 1600-talets häxbränningar.
För att förklara skall vi använda ett aktuellt exempel, nämligen vad är tomrum. Utsträckningen av ingenting är ingen, dvs tomrum kan inte vara ingenting (Parmenides klot), men om det inte fanns tomrum skulle Beckham näppeligen näta frisparkar.
Den vetenskapliga världen verkar just nu fundera på något som kallas mörk materia, dvs materia som är så liten att den inte märks. Om jag har förstått rätt så påstås det vara denna materia som uppfyller det vi kallar tomrum.
Det är förstås omöjligt. Parmenides har rätt alldeles oavsett hur liten materien är - det blir inget tomrum om allting är materia eftersom materia har utsträckning. Det är helt enkelt inget svar att säga att mörk materia är så liten att vi inte märker den förutom som ett tomrum.
På 1200-talet blev ens goda och onda gärningar vägda förmodligen för att utröna var man skulle tillbringa evigheten. De flesta i dag levande svenskar håller nog inte en sådan själavägning för särskilt sannolik. Men det skulle inte förvåna mig om flesta skulle ta gift på att tomrum faktiskt finns.
---
Ps. Tomrum är förstås inte materia utan någon sorts gravitation - utsträckning rätt och slätt, de facto ingenting - fast det är ju bara min åsikt. Och Descartes, å Spinoza och en hel radda till. Och förresten, om du tar och kollar på bilden ovan så tror jag inte att det är en modern frisyr, ryggpäls och tår du ser utan eldflammor. Ds.
/text och foto Bernt Enderborg
Vägbeskrivning
0