Kåseri, Vänge socken
Jag vet inte hur du har det hemmavid, vackert och drägligt hoppas jag, men här på Gotland är det symfonier - körsångarna sitter redan med varsin melodi på telefontrådarna och försöker sjunga sig en flicka.
Jag tog mig en liten promenad neråt myren till, över kyrkbacken, genom änget och tvärsan hem. Det är svårt för mig att veta hur van du är vid fåglalåt, men om du tänker dig att allting är uppfyllt av den. Hela den blåa himmelen, varenda buske och varje träd hyser pipare och tutare, klättrare, titor och tutor, lärkor kvittrar överallt, storspoven kluckar (eller vad det nu är han gör), fiskmåsar seglar högt och hälsar från havet, korpar, kajor, kråkor och jag vet inte allt. Det är som att gå mitt i en glädjesymfoni!
Änget ser fortfarande ut så här, dvs föga grönt, inga löv. Det är förresten en gammal väg som inte används längre som du ser. Hur gammal den är vet jag inte, 1.000 år kanske, kanske 2.000, vet inte.
Att grönskan ännu inte dränkt änget hindrar förstås inte blåsippor och annat. De skjuter upp ur marken överallt, tiotusenfalt, massor.
På en tio kvadratmeter stor plätt hade någon lökväxt tagit fart. Tusen, tusen.
Ute på backen alldeles före kyrkan, på en åker, växte såna här - vad nu det är för nåt - en och annan här och var men också i små buskar får man väl kalla det. Blå blommor inte större än Förgätmigej.
Pastorn hade kastat snusburken över häcken.
Det här var all snö jag lyckades hitta. För ett par veckor sen låg det tio centimeter som vintergäcken blommande under. Hur det där med vintergäckarna går till vet jag inte, men de står under snön och blommar, kanske bara för att ingen annan gör det.
Längst upp svävar fiskmåsar med havet. För hur du än vänder dig på Gotland så kommer du inte längre än 2,5 mil från havet. Och det är förstås det de flesta längtar efter, havet. Men prova att knalla ut i en myr en tidig vårdag. Du kommer inte att tro att det är sant.
/text och foto Bernt Enderborg